Klimatförändringarna gör att havet stiger. På västkusten förbereder sig kommunerna på vad som komma skall.

Sveriges glaciärer dör. En efter en. Under det senaste seklet har minst 30 försvunnit helt och hållet.

Forskare har skrikit sig hesa. Varnat för följderna av vårt sätt att leva, vårt sätt att konsumera. Att omställningen till ett grönare samhälle går för långsamt. Att de långsiktiga klimatmålen tidsmässigt måste komma mycket närmare nutid.

Klimatförändringarna är en av vår tids största utmaningar. De riktiga dysterkvistarna har börjat tvivla på mänsklighetens överlevnad. Andra framhåller att det fortfarande finns tid till förändring, men att tiden börjar rinna ut.

Det är i den här kontexten som de senaste årens stora gröna satsningar ska ses. Batterifabriken Northvolt i Skellefteå. Nu hakar LKAB på med ”den största industrisatsningen i modern tid”. Det statliga gruvbolaget vill tillverka fossilfritt järn.

Satsningen beräknas betyda investeringar i storleksordningen 400 miljarder kronor under en 20-årsperiod.

LKAB har tänkt till, och tänkt rätt.

Ambitionsnivån går det inte att klaga på. Med hjälp av vätgasbaserad teknik kan koldioxidutsläppen hos LKAB:s kunder minska med över 35 miljoner ton årligen. Det är ett välkommet bidrag i tider av accelererande klimatförändringar.

Men allting är inte lika vackert rosenskimrande rött som det låter.

På DN Debatt (23/11 2020) konstaterar vd Jan Moström och Svante Axelsson från Fossilfritt Sverige att ”fullt utbyggd kräver den nya tekniken /…/ el motsvarande en tredjedel av dagens samlade svenska produktion”.

Och om man blickar framåt mot morgondagens elbehov: Fram till 2045 bedömer flera experter och organisationer att Sverige har ett elbehov i storleksordningen 200 TWh. Det är en ökning med 60 procent jämfört med i dag.

Lyckas LKAB handlar det om ytterligare 50 TWh.

Och det i ett elsystem som pendlar mellan larmrapporter om effektbrist och negativa elpriser.

Omställningen till ett grönare samhälle måste påskyndas. Om inte är vi illa ute. Hur illa vet inte ens forskarna. Vad vi däremot vet, med säkerhet, är att den svenska elproduktionskapaciteten måste rustas upp, påskyndas. Sak samma med det dåligt utbyggda elnätet. Om inte är vi illa ute.

Allt fler vill ha allt mer el. Grön el.

Det är förståligt med tanke på varumärket men också nödvändigt för klimatet. Regeringspartierna håller med. De vill att elproduktionskapaciteten ska ske med till 100 procent förnybar kraft. Som solkraft och vindkraft. Går det?

Det mesta går. Men det kommer att kosta. Forskaren Staffan Qvist har räknat på saken och kommit fram till att ett förnybart elsystem blir 40 procent dyrare än ett teknikneutralt. Eller 600–800 miljarder kronor räknat på två decennier.

Lägg därtill osäkerheten i ett elsystem som i allt högre utsträckning blivit beroende av väder och vind.

Den svenska elförsörjningen står inför ett vägval. Det kommer att behövas extrema mängder el, nybyggd kraft.

För att inte skrämma iväg industrietableringar behövs god tillgång på leveranssäker el till konkurrenskraftiga priser.

De förutsättningarna kan säkerligen nås. Men knappast utan kärnkraft i en eller annan form. Nästa generations kärnkraft handlar om små modulära reaktorer (SMR) som lite förenklat byggs i en fabrik för att sedan placeras ut på lämplig plats.

Storbritannien har lämnat EU. Det var inte det smartaste den gamla kolonialmakten gjort. Smart var däremot att vidga vyerna från förnybart till fossilfritt. Därmed bejakande kärnkraftens viktiga roll i energiomställningen.

Det borde Sverige också göra. Och vara beredd att stötta den.