Plötsligt var ingenting längre som förut.
Coronaviruset slog till, först försiktigt, sedan med full kraft. Epidemin förvandlades till en pandemi.
Världens befolkning närmar sig åtta miljarder. Det är väldigt få som inte på något sätt drabbats av farsotens konsekvenser. Många har förlorat nära och kära.
Nu börjar restriktionerna hävas, försiktigt. De europeiska fotbollsligorna står i startgroparna. Många av dem som tidigare var isolerade, av myndigheterna satta i karantän, får gå ut igen. USA:s president Donald Trump håller inte med. Den här gången håller han inte med Vita husets smittskyddsexpert Anthony Fauci om att landets skolor bör förbli stängda.
Med andra ord: Livet börjar återgå till det normala.
Eller rättare sagt. Det kommer inte att återgå till det normala. Inte i brådrasket i varje fall. Det kommer att ta tid innan adjektivet normal kan användas igen.
Världen kommer inte att vara sig lik. Nu är det hög tid att på allvar börja diskutera vad som finns på andra sidan coronapandemin.
Några av världens ledare har passat på, nu när tillfälle ges, att göra inskränkningar i demokratin. I Ungern har Viktor Orbán dragit åt demokratins tumskruvar. Det har även Benjamin Netanyahu i Israel, Recep Tayyip Erdogan i Turkiet och Xi Jinping i Kina gjort. På olika sätt. Men de har passat på nu när demokratin sänkt garden.
Inte ens i Sverige, denna demokratins högborg och detta demokratiska mönstersamhälle, har coronakrisen gått spårlöst förbi. Den socialdemokratiskt ledda regeringens förslag om att tillfälligt öka den egna makten, för att hejda smittspridningen, är ett talande exempel på hur skör demokratin är.
Det finns ingen anledning att tro att regeringen hade dolda avsikter med sitt förslag. Men ur ett demokratiskt perspektiv var det ett stort steg i fel riktning.
På det lokala planet, i Skellefteå, tycks också det politiska beslutsfattandet ha gått ner i viloläge. Visst, nämnder och styrelser sammanträder, det gör även kommunalfullmäktige, men de i vanliga fall ack så debatt- och pratglada politikerna håller nuförtiden en betydligt lägre profil.
Tidigare dagslånga kommunfullmäktigesammanträden avverkas numera på en förmiddag. Utan några större principiella och ideologiska diskussioner.
Det var länge sedan det formulerades motioner och interpellationer i normal utsträckning. Visst, jag kan ha missat någon. Men enligt min mejlbox skrevs den senaste i månadsskiftet februari/mars. Det var sverigedemokraten Linda Strandberg som hade frågor kring ”stöket” på Kusmarksskolan, och hur skolans framtid ser ut.
Nu är maj månads kommunfullmäktigesammanträde inställt. För få ärenden, inget som är akut, meddelade kommunfullmäktigeordföranden Daniel Ådin (S) på torsdagen. Varför det blivit så säger han sig inte veta. En bra gissning är att viljan att ägna kvällar, nätter och lediga dagar till politiskt arbete minskat i takt med virusets framfart.
På riksplanet dröjde det alltför länge innan oppositionen började göra vad de ska göra, nämligen agera opposition, ifrågasätta och kritisera makten och dess maktutövning.
Det finns en tid, en värld, förmodligen ny, på andra sidan coronapandemin. Hur den kommer att se ut avgörs nu. Och då gäller det inte bara företagen, näringarna och det offentliga. Det gäller i minst lika hög grad politiken och det politiska samtalet. Det måste komma igång igen. Och det så snart som överhuvudtaget är möjligt.
Det är aldrig bra när det politiska, det demokratiska samtalet går på sparlåga.