Statsministrar kommer och statsministrar går.
Stefan Löfven (S) har kommit och gått, kommit och gått – och återkommit.
Han har blivit något av en politisk överlevnadskonstnär.
Onsdagens statsministeromröstning slutade (nästan) helt enligt förhandsspekulationerna: 116 sa ja, 173 sa nej och 60 avstod.
Om allt gått enligt ”plan” hade 174 röstat nej och 59 tryckt ”gult”, det vill säga tolerera.
Den ”avvikande” rösten tillhör Liberalernas Nina Lundström. Hon valde att hedra partiets löfte inför valet 2018 att inte samarbeta eller regera med stöd av Sverigedemokraterna. Det hedrar henne.
Hennes agerande är en nyttig påminnelse för partier och partiledare att det finns, och alltid kommer att finnas, ledamöter som väljer att gå sina egna vägar. Och så måste det få vara. Som politiker utses du inte av partiet, du väljs av folket.
Nu kom inte Nina Lundströms knapptryckning att få någon praktisk betydelse. För Amineh Kakabaveh, en gång vänsterpartist, numera utan partitillhörighet, hade bestämt sig för att släppa fram Löfven.
Klokt och mindre klokt blandades när partiledare och språkrör motiverade sitt ställningstagande. När Kakabaveh konstaterade att man inte ”alltid kan vara lydig” men att man ”alltid kan visa andra människor respekt” fanns det en och annan som satt och skruvade på sig.
Men varken Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) eller Jimmie Åkesson (SD) hörsammade hennes uppmaning. Och då handlar det inte om vilket politiskt ställningstagande man gjort, utan på vilket sätt detta ställningstagande framfördes.
Noterar med stor tillfredställelse att Liberalernas Johan Pehrson inte fallit in i den talkörens retorik. Låt det förbli så.
Med facit i hand blev januariavtalet inte vad det var tänkt att bli, vad de inblandade partierna hade hoppats på. Reformagendan kan liknas vid den lilla mannen som gick till skräddaren för att få en rock sydd. När skräddaren var klar återstod inte speciellt mycket.
En del punkter har ”betats av”, men långtifrån alla, och framför allt inte de större reformerna.
Förslaget om en reformerad arbetsrätt blev urvattnat, förhandlingarna om en bred skattereform kom egentligen aldrig igång och förändringen av Arbetsförmedlingen drogs tillbaka innan förslaget om fri hyressättning i nyproduktion fällde regeringen.
Sett ur det perspektivet var Stefan Löfven 2.0 och januariavtalet ett misslyckande.
Centerpartiets partiledare Annie Lööf hoppades på en bred politisk uppgörelse i mitten. Den drömmen är krossad.
Nu hoppas statsminister Stefan Löfven (S) på ett långsiktigt hållbart regeringsalternativ till vänster. Den drömmen är också krossad.
Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Jimmie Åkesson (SD) hoppades på ett konservativt/populistiskt/främlingsfientligt alternativ på högerkanten. I dagsläget är det den enda drömmen som lever vidare. Givet det parlamentariska läget.
I den kontexten är det bra att Nina Lundström påminde partiet om vallöftet; att inte samarbeta eller regera med stöd av SD. Med tanke på utvecklingen i flera av de kommuner där Sverigedemokraterna är med och styr är det ett klokt ställningstagande.
För ingen kan väl inbilla sig att Jimmie Åkesson tänker agera dörrmatta åt Ulf Kristersson. Ingen kan väl heller inbilla sig att Liberalerna, små och splittrade, ska se till att anständigheten lever vidare i svensk politik – om de nu klarar spärren till riksdagen.
Stefan Löfven är statsminister igen. Av två dåliga alternativ var han det för dagen minst dåliga.
Men kommer han att kunna få igenom en budget i höst? Förmodligen kommer han att lyckas. Överlevnadskonstnär som han är.
Men inte för att det är en budget som tilltalar utan för att alternativet – en ny regeringskris – lockar än mindre. Vad vi har att se fram emot är en i kompromissernas anda urvattnad budget där viktiga frågor prioriterats ner.
Vänsterpartiet vill förhandla budget. Centerpartiet vill inte att Västerpartiet ska få göra det. Lägg därtill att Centerpartiet och Miljöpartiet inte är överens om det finns ett avtal kring skogen, strandskyddet och arbetsrätten och vad i så fall det avtalet säger.
Det är denna allt grönrödare grönröda röra som Stefan Löfven har att brottas med.
Och med en budget som han i utgångsläget saknar mandat för.
I tider som dessa är det på sin plats att minnas Amineh Kakabaveh och hennes ord: ”Man kan inte alltid vara lydig, men man kan alltid visa andra människor respekt”.
Det är det som svenska folket förväntar sig av våra folkvalda politiker – oavsett partitillhörighet.
Tärningen är kastad. Låt ”spelet” om budgeten och regeringsmakten efter valet 2022 börja.