Ingenting är klart förrän allt är klart.
Det har Moderaternas partiledare, regeringsbildaren Ulf Kristersson varit väldigt tydlig med under hela sitt sonderingsuppdrag.
Men i den elfte timmen ändrade han sig när han slog fast att Sverige har fått en ny regering. Presskonferens innan han vandrade vidare till talmannen Andreas Norlén (M) för att avlägga sin slutrapport. Först på måndag ska riksdagen få ta ställning till förslaget.
Samtidigt ska det oerhört mycket till för att Sverige inte ska ha en ny trepartiregering i nästa vecka. En trepartiregering bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna med stöd från Sverigedemokraterna.
Hur ministerposterna ska fördelas och vilka ministrar som kommer att utses är fortfarande en väl förborgad hemlighet.
Så stod de där. Tillsammans i riksdagens presscenter. Från vänster: Jimmie Åkesson, Sverigedemokraterna, Ulf Kristersson, Moderaterna, Ebba Busch, Kristdemokraterna, och Johan Pehrson, Liberalerna. Alltså i storleksordning.
De tilltalade varandra med förnamn, tittade på talaren och kom med instämmande nickar. Ett sätt att förmedla gemenskap, att gamla fiender, inte minst Liberalerna och Sverigedemokraterna, har blivit vänner. Eller vad man nu ska kalla det.
För även om Liberalerna frivilligt valt ett samarbete med nationalistiska och populistiska sverigedemokrater, med konservativa moderater och kristdemokraterna, så består konfliktlinjerna.
Hur vänsterfalangen, de socialliberala och frisinnade liberalerna, känner det är inte svårt att räkna ut.
Räkna kallt med att ”falangstriderna” inom Liberalerna kommer att blossa upp igen. Svekdebatten har redan börjat höras.
För hur man än vrider och vänder på det så har Liberalerna fått göra eftergifter på områden som de inte brukar göra eftergifter på. Inte minst inom rättspolitiken där hårdare SD-tag tycks vara det som ska få gängen att sluta skjuta på varandra.
Priset som Liberalerna har fått betala för några statsrådsposter har bland annat varit visitationszoner och anonyma vittnen. Liberalerna har också – tillsammans med Kristdemokraterna – fått gått med på att slopa enprocentsmålet för biståndet.
Det finns naturligtvis sådant som är bra i Tidöavtalet. Tidö anspelar för övrigt på Tidö slott. Rikskanslern Axel Oxenstiernas 1600-talsgods sydväst om Västerås.
Man kan till exempel nämna kristdemokraternas högkostnadsskydd för tandvård, att Sverigedemokraterna hindrade en sänkning av a-kassan – på väg in i en förmodat djup lågkonjunktur behöver de sociala skyddsnäten ligga på en rimlig nivå – och det omfattande reformprogram som Liberalerna fick igenom på skolans område.
Kärnkraften ska byggas ut, lovade Ebba Busch. Det är bra.
Skatten på sparande ska sänkas, lovade Liberalerna. Det är också bra.
Att migrationslagstiftningen ska stramas åt var väntat. Sverige ska ligga på den lägsta nivå som medges enligt EU-råtten och andra bindande avtal. Försörjningskraven skärps, tillfälliga uppehållstillstånd ska bli huvudregel och utlänningskontrollerna ska bli fler.
Att mottagandet av kvotflyktingar ska minska, samtidigt som FN-organet UNHCR uppmanar EU-länderna att ta emot 40 000 flyktingar från läger utanför Europa under nästa år, tillhör avdelningen olyckliga brasklappar. Antalet kvotflyktingar ska minska från 6 400 till 900 per år under mandatperioden.
Sverigedemokraterna har fått ett betydande inflytande. Det är logiskt med tanke på att SD är konstellationens största parti. Mer logiskt hade varit att släppa in/tvinga in SD i regeringen. Nu kan partiet ta åt sig berömmet från bra reformer och slipper ta ansvar för de dåliga.
Även om Jimmie Åkesson sa att partiet visst kommer att ta ansvar för alla beslut.
Alla partier har fått ge och ta. I en demokrati måste man, som Johan Pehrson påpekar, kunna kompromissa.
Men det är bara att konstatera: ur ett liberalt perspektiv blev Tidöavtalet inte ett drömavtal, ur ett socialliberalt perspektiv blev det ett mardrömsavtal. Mer eller mindre.
Så nu ska Ulf, Ebba och Johan regera Sverige med stöd av Jimmie.
Det är väl lika bra att ta sedan dit man kommer och bara använda sig av förnamnen. Det är nya tider, mer konservativa tider.
Att Sverige behöver förändras kan nog de flesta vara överens om. Men i vilken riktning, hur mycket och till vilket pris råder det delade meningar om – även om både avtalet och presskonferensen visade upp en gemensam fasad.
Det fanns sådant som blev bra, sådant som blev mindre bra, sådant som dåligt och sådant som blev riktigt dåligt.
Ungefär som den sötsura såsen på kinakrogen i hörnet.