En ny post i regeringen skulle dock göra lite för att motverka de höga kostnaderna som orsakas av alltför billigt vatten.
Enligt branschorganisationen Svenskt Vatten har ungefär en fjärdedel av kommunerna behövt vidta åtgärder mot vattenbrist i sommar. Fler än hälften av dem har infört bevattningsförbud som innebär att invånarna bland annat ska avhålla sig från att dra igång vattenspridaren eller fylla poolen. Det kan låta som ett medelklassproblem, men de höga temperaturerna tillsammans med den låga nederbörden är ett reellt hot mot både lantbruket och den civila beredskapen.
Precis som med grundvattenreserverna verkar de politiska lösningarna ha sinat. I ett inslag i Aktuellt (28/7) föreslog professorn i teknisk vattenresurslära Kenneth Persson en ransonering av vattenanvändningen och bättre samarbete mellan myndigheter. För att frågan ska kunna drivas politiskt efterlyste han också att Stefan Löfven tillsätter en ny vattenminister.
Det finns oändligt många frågor som är viktiga, men ändå saknar en egen portfölj i regeringen. Posten som integrationsminister avskaffades efter valet 2014 men frågorna har istället hanterats på Arbetsmarknadsdepartementet. Det finns också frågor som är så luddiga att en egen ministerpost bara ställer till det. Vid ett tillfälle tillsatte Löfven exempelvis en framtidsminister för att Sverige skulle ligga just i framkant. Det blev en kortvarig sejour med minst sagt måttliga resultat.
Statsrådsposter utan varken departement eller tydliga ansvarsområden blir lätt bortglömda och lämnar sällan bestående avtryck efter sig. Att en vattenminister skulle vara undantaget är osannolikt.
Enligt Fredrik Vinthagen som är ordförande för Svenskt Vatten kommer vattenpriset att fördubblas på 20 år. Det behövs för att betala för de nödvändiga investeringarna som ska göras i vatteninfrastruktur. Men om vi ska få bukt med vattenbristen kommer priset behöva bli betydligt högre än så.
Den verkliga kostnaden för dricksvattnet är subventionerad och reglerad på flera plan. Exempelvis begränsar vattentjänstlagen VA-bolagens möjlighet att ta ut “väsentlig vinst”. Den vinst som ändå görs måste användas inom tre år – vilket hindrar mer långsiktiga satsningar.
Det reglerade och låga priset sätter också marknadsmekanismerna ur spel. Det bidrar till att både hushåll och företag använder mer vatten än vad de annars gjort. Allmänningens tragedi leder till ett enormt slöseri och överanvändning av vatten. Hade vi betalat det verkliga priset hade det varit ekonomiskt försvarbart för fler att exempelvis bygga egna brunnar, vilket skulle avlasta det kommunala VA-systemet.
Vattenbristen blir bara värre i takt med att klimatförändringarna gör extremväder vanligare. Kopplingen mellan översvämningarna i Bohuslän och torkan på Gotland är tydligare än vad man först kan tro – det är två sidor av samma mynt. En ny syn på vatten och ett högre pris löser inte alla problem, men det är en betydligt mer konkret lösning än att tillsätta en ny vattenminister.