Det nya riksdagsårets första partiledardebatt.

För Jonas Sjöstedt var den också den sista. I höst ska Vänsterpartiet välja ny partiledare. Själv drar han vidare i världen, först till Hanoi i Vietnam, där hans hustru Ann Måwe sedan en tid tillbaka jobbar som Sveriges ambassadör.

Det är lätt att tycka någonting om Jonas Sjöstedt.

För det första: Den politik som han och partiet förespråkar är inte rätt väg för Sverige. Då har man tyckt till om den politik han företräder. För det andra: Det är inte svårt att uppskatta honom som debattör.

För som sådan är han oerhört skicklig. Riksdagens bästa. Jonas Sjöstedt var, precis som Göran Greider skriver i ETC (16/1 2020) den saklige vänsterpopulisten. Han har företrätt partiet på ett sakligt, kunnigt och trevligt sätt.

Som brukligt är avtackades Sjöstedt med presenter och bildliga ryggdunkar. Även partiledarna är skyldiga att idka social distansering. Då passade han på tillfället att rikta ett särskilt tack till Ulf Kristersson (M) och Ebba Busch (KD) för den osannolika trojkans samarbete när kommuner och regioner behövde mer pengar.

Vänsterpartiet + Moderaterna + Kristdemokraterna = Sant.

En nog så tydlig illustration av det parlamentariska läget. Som också kan exemplifieras av att Liberalerna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet förenats i frågan om statligt huvudmannaskap för skolan.

Men låt oss börja om från början.

Statsminister Stefan Löfven (S) har den senaste tiden fått utstå massiv kritik för regeringens hanterings av gängkriminaliteten. Flera oppositionspartier tyckte att regeringen Löfven gjort sitt och behöver bytas ut.

Det höll inte Löfven med om och räknade upp allt som regeringen gjort sedan valet 2014, hur polisen stärkts och hur straffen skärpts.

Men Kristersson gav sig inte, han var inte nöjd med svaret.

– Det går att stoppa utvecklingen. Titta på Danmark, sa M-ledaren, och bjöd från talarstolen in Stefan Löfven till lunch med bland andra Danmarks justitieminister Søren Pape Poulsen (Konservative Folkeparti).

Löfven tackade för inbjudan, men sa att han nog föredrog riksdagskansliets ärtsoppa och pannkakor.

När januariöverenskommelsen signerades var tanken att den skulle ge Sverige politisk stabilitet. Det har den också gjort, men bara ibland. Så även om partiledardebatterna är städade på ytan stormar hela havet i bakgrunden.

En situation där alla debatterar mot alla i alla debatter är kanske inte riktigt vad Sverige behöver i coronatider som dessa.

Framför allt inte med tanke på hur många stora samhällsutmaningar landet har att ta sig an.