Den 10 september hålls val på olika nivåer i många av Rysslands regioner. Dessutom ska befolkningen i tjugoen regioner, med en total befolkning på 53,5 miljoner människor, välja nya borgmästare. Eller rättar sagt, befolkningen ska rösta för nya borgmästare – det är missvisande att påstå att de ska välja.
Den nuvarande makteliten i Ryssland har sedan länge satt folkviljan ur spel, valen handlar inte om låta folket välja sina makthavare. Ändå håller man val. I Nordkorea håller man val. I Nazityskland och i Sovjetunionen hölls val. I diktaturer är val en maktdemonstration, en manifestation av enighet och folkligt deltagande.
Men deltagandet i ryska lokala val är lågt, ofta mellan 10 och 30 procent. Det ser inte bra ut, därför friseras ofta de siffrorna på olika sätt. På Sovjettiden kunde valfusket ske relativt ostört, det fanns inga observatörer och inga medborgare hyste några illusioner om att valen skulle likna västerländska demokratiska val. Nu är situationen en annan och makthavarna står inför en svår balansakt: Ju lägre valdeltagande det är, desto lättare är det att förfalska resultatet. Å andra sidan måste man ha ett visst valdeltagande om det ska se trovärdigt ut.
I början av året såg det ut som att man hade kommit med en lösning för att locka medborgare till vallokalerna: maktpartierna skulle ha veteraner från kriget mot Ukraina på sina listor. Men nu har listorna satts och det blev bara något tiotal kandidater. Samtidigt är det tiotusentals platser som ska fyllas. Flera av de så kallade veteranerna är dessutom i själva verket sittande politiker, som gjort kortare resor till fronten i PR-syfte. Dessutom så har partierna kanske omvärderat hur populärt kriget faktiskt är bland befolkningen – förmodligen skulle veteranerna inte bli några röstmagneter.
Ett annat sätt att öka intresset för valen är att tillåta oppositionella kandidater delta i viss utsträckning, men det innebär en risk, så det vågar man inte denna gång. De oppositionella kandidater som tidigare brukat ställa upp har fängslats eller tystats på andra sätt. En upprepning av de protester som bröt ut på olika håll i Ryssland för fem år sedan, då samma regioner gick till val, kan de styrande inte tillåta.
Lokalvalen i september är en generalrepetition inför presidentvalet i mars nästa år, ett val i vilket Putin, enligt Kremls pressekreterare Peskovi en intervju i New York Times, kommer få 90 procent av rösterna. Lokalvalen måste bli en värdig upptakt, en demonstration av enighet och folkligt deltagande. Men Jevgenij Prigozjins myteri visade hur svagt president Putins stöd egentligen är – inga folksamlingar dök upp vid parlamentet eller vid Kreml, till skillnad från augusti 1991, då tusentals Moskvabor, direkt efter kuppmakarnas presskonferens, gick ut på gatorna för att försvara de hus där deras folkvalda representanter fanns.
Val är livsfarliga, de kan väcka protester, eller kanske ännu värre, avslöja befolkningens likgiltighet. Enorma repressiva resurser sätts därför in mot opposition och observatörer. Efter år av revanschistsk och nationalistisk propaganda om att Ryssland är ansatt av inre och yttre fiender är den rådande överideologin att om du inte stödjer den starke ledaren är du en förrädare.I Kreml oroas man över att tappa kontrollen över valsystemet. Det Putin fruktar mest är att framstå som svag inför sitt eget folk och att det ska avslöjas att de faktiskt inte behöver honom.