Det finns frågor som förmodligen aldrig kommer att vara bland väljarnas viktigaste, men som ändå spelar en avgörande roll för Sverige.

Högskolepolitiken är en sådan.

Förutom att högre utbildning är grundläggande för kompetensförsörjningen bidrar skickliga forskare, med sina upptäckter, till att göra världen bättre. Dessutom spelar universitet och högskolor en avgörande roll för att upprätthålla bildningsidealet, föra vidare tidigare generationers kunskaper och få studenternas värld att växa.

Allt det där är värden att slå vakt om.

Men tyvärr finns det ett antal hot mot den akademiska friheten och den generella utbildnings- och forskningskvaliteten.

Ett sådant hot är att universitet och högskolor anställer allt fler administratörer, vilket konstateras i en nysläppt SNS-rapport skriven av nationalekonomen Anders Kärnä.

Som i mycket annan offentlig verksamhet är risken att svällande administration och större kommunikationsavdelningar dränerar verksamheten – särskilt som det i hög utsträckning rör sig om högutbildad och därmed högavlönad personal. Faktum är att anställningarna med mer modesta utbildningskrav, som sekreterare och administrativa assistenter, blivit färre.

Rapporten försöker förklara vad den utvecklingen kan bero på, och ger exempel på ett flertal faktorer som kan ha påverkat.

Att antalet kommunikatörer blivit fler skulle kunna bero på beslut om att den så kallade ”tredje uppgiften” – att forskare ska dela sin kunskap och sina forskningsresultat med samhället och en bredare allmänhet – ska ges större fokus.

Det kan även vara en följd av matchningsproblem med arbetsmarknaden, att många som genomgår utbildningar, som inte är särskilt eftertraktade i övriga samhället, i stället hamnar i den svällande offentliga administrationen.

Mer anmärkningsvärd är en annan aspekt: Anders Kärnä pekar på att krav på att såväl utbildning som forskning ska genomsyras av vissa statligt sanktionerade perspektiv kan ha påverkat. Det är precis den sortens reglering som måste bort från universiteten. Politiken inte ska styra forskningens innehåll. Att det även kan driva på den svällande administrationen gör bara sådana reformer än mer angelägna.

I höst får Sverige förhoppningsvis en regeringen som är beredd att stoppa utvecklingen, och se till att anslagen går till bildning, undervisning och forskningsframsteg.

Dessutom bör den ta bort statens tassar från forskningens innehåll, och på så sätt stärka den akademiska friheten.