Den liberala demokratin står inför både inre och yttre hot. Men använder vi rätt redskap kan vi hantera dem.
Det är budskapet i den liberala tankesmedjan Fores antologi ”Vändpunkt: Reformer till den liberala demokratins försvar”, med Anna Halla, Tove Hovemyr och Ulrica Schenström som redaktörer.
Antologin inleds med en text om en regelbaserad säkerhetsordning, som satts i gungning, och vägen dit, författad av den finländska frilansjournalisten och försvarsdebattören Yrsa Grüne-Luoma.
Från Sovjetunionens kollaps 1991 till den dåvarande ryske presidenten Dmitrij Medvedevs propå 2008 om en ny säkerhetsordning, vidare till invasionen av Georgien samma år följt av annekteringen av Krim 2014, vidare till den fullskaliga invasionen av Ukraina i början 2022 och de finska och svenska Natoansökningarna.
De stora sammanhangen sätts i belysning. Nato är en ödesfråga för såväl Sverige som för Finland.
Emanuel Örtengren, projektledare vid tankesmedjan Frivärld, belyser hur världens diktaturer förenas, mer av egenintresset av att sitta kvar vid makten och i hatet mot den fria världen än av ideologi.
Diktaturer använder information och teknologi strategiskt i sin krigföring och uppnår till stor del avsedda resultat.
Författarens uppmaning till medier är att höja kunskapsnivån om informationskrigföring. Han riktar även kritik mot beslutsfattare som inte förstår ryska och kinesiska satsningar i svensk infrastruktur som en säkerhetspolitisk angelägenhet.
Kritiken är välkommen. Gång på gång ger politiker runtom i landet grönt ljus till projekt, administrerade av skurkstater, till synes utan en tanke på att de genomförs som en del i en säkerhetspolitisk strategi.
Statsvetaren och ledarskribenten Martin Liby Troein argumenterar i sin text för att en Donald Trump kan bli verklighet även i Sverige.
Författaren lyfter bland annat fram den svenska samförståndsandan, som en central punkt, som skiljer svensk politik från amerikansk, och som gynnat fungerande institutioner och politisk leverans. Men han varnar samtidigt för att den är hotad.
Parlamentariska utredningar blir allt mindre vanliga, budgetpraxis är söndertrasat och regeringsbildningarna tar allt längre tid. Detta ska inte lättvindigt underskattas då det är genom samförståndsandan som svensk demokrati vuxit fram de senaste hundra åren.
Konsensus är inte alltid av godo i politiken. Men en samsyn kring de grundläggande demokratiska funktionerna, och en gemensam förmåga att lägga prestige åt sidan för att lösa samhällsproblemen, är nycklar både för att visa på demokratins värde och för att mota populismens framväxt.
Medan ett val står för dörren, vars valrörelse präglats av kortsiktigt valfläsk, högt tonläge, polarisering och osakligheter, presterar antologin den raka motsatsen. I en sansad ton sätter den viktiga politiska sakfrågor i centrum, som åtminstone bör kunna förena ett intresse från höger till vänster såväl som från GAL till TAN.
Medan regeringen låter påskina att den enda centrala frågan om demokratin är att Sverigedemokraterna inte ingår i regeringsunderlaget finns det i själva verket en lång rad reformer som står till buds för den som vill stärka den liberala demokratin.