Lärdomarna från det forna Östeuropa bådar gott.
Det som många trodde var omöjligt var möjligt.
Diktaturerna föll en efter en: Polen, Östtyskland, Rumänien, Ungern, Tjeckoslovakien.
Folket köpte inte längre korrumperade diktatorers styre och den förtryckande socialismen som ideologi och ide.
Nu har turen kommit till Belarus.
Där president Aleksandr Lukasjenkos dagar, i den bästa av världar, är räknade. Bortkörd av en fredlig gräsrotsrörelse som vill ersätta en diktator och en diktatur, med blod på händerna, med respekt för de mänskliga rättigheterna och demokrati.
Det är en kamp för frihet som förtjänar respekt.
Den berömda droppen, den som slutligen fick bägaren att rinna över, var förra helgens presidentval. Ett val som dömts ut som både orättvist och ofritt.
”Genomförandet av presidentvalet följer en dyster tradition av odemokratiska val i Belarus”, skriver till exempel utrikesminister Ann Linde (S) på regeringskansliets hemsida.
Aleksandr Lukasjenko, Europas siste diktator, som han brukar kallas, fick 79,7 procent av rösterna. Några dagar efter valet lämnade utmanaren Svetlana Tichanovskaja landet, enligt uppgift efter påtryckningar från Lukasjenkos regim.
Då hade redan gatorna i Minsk, och i andra belarusiska städer, börjat fyllas av fredliga demonstranter. Som möttes av regimens chockgranater, gummikulor, tårgas, vattenkanoner och massarresteringar.
Kontrasten mellan ont och gott blir inte mycket tydligare än så här.
Det känns bekant på något sätt. Som att förflytta sig 30 år tillbaka i tiden. Till den tid då de europeiska diktaturerna och lydstaterna till Sovjetunionen föll en efter en.
Vad som nu kommer att hända är oerhört svårt att sia om. Det finns många parametrar att ta hänsyn till.
Rysslands president Vladimir Putin är på ett sätt en nyckelspelare. Han har länge velat införliva Belarus i Ryssland. Vilket den hårdföra och hängivna nationalisten Lukasjenko motsatt sig.
Relationerna mellan de båda presidenterna är frostiga. Det gör ett ryskt militärt agerande mindre troligt. Samtidigt som Ryssland har militärbaser i Belarus som de inte vill bli av med.
Ett direkt ryskt militärt ingripande i Belarus skulle dessutom leda till ett ramaskri i väst, och med säkerhet nya hårda sanktioner mot Ryssland. Då är en lågintensiv krigsvariant, liknande den i Ukraina, mer trolig om Putin väljer att ingripa.
Ett annat tänkbart scenario är att Putin inte lägger sig i, att han helt enkelt låter Lukasjenko falla. Men bara om det gagnar hans egna och Rysslands intressen. Det vill säga om landet får en mer ryskvänlig ledning.
Parallellt med storpolitiken pågår den folkliga resningen. Om den ska lyckas, om de ska kunna köra bort Lukasjenko från makten, är i mångt och mycket avhängigt av hur landets säkerhetsstyrkor agerar.
Än så länge står säkerhetsapparaten på Lukasjenkos sida. Enligt en uppskattning rör det sig minst om 120 000 anställda: militärer, poliser, gränsvakter med flera. En siffra som kan vara betydligt större.
För att Lukasjenko ska falla behöver säkerhetsstyrkorna byta sida. Vilket de förmodligen kommer att göra förr eller senare.
Hur Ryssland skulle agera i ett sådant scenario är inte lätt att veta.
Det som gick vägen i Polen, i Östtyskland och i Rumänien kan också gå vägen i Belarus.
Men då är det viktigt att inte minst EU talar klarspråk. Vilket de också delvis har gjort.
För med omvärldens stöd förbättras utsikterna för folket i Belarus att välta diktaturen över ända och vinna sin frihet.