Karin Källström är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Den första januari 2025 träder nya regler om så kallade demokrativillkor för föreningslivet i kraft. Tanken bakom regleringen är att ideella organisationer som ska erhålla statsbidrag måste uppvisa en viss förenlighet med samhällets grundläggande värderingar. Statsbidrag ska inte lämnas till verksamhet där någon utövar våld, hot eller tvång mot människor.
Visst låter det bra. De senaste årens debatt om det så kallade civila samhället (föreningslivet) och dess villkor har präglats av hårresande exempel från verkligheten där skattemedel tycks ha gått till allehanda tokigheter utan någon ordentlig uppföljning kring att pengarna används på rätt sätt.
Men debatten har saknat ett viktigt perspektiv: det om att vi redan har mekanismer i brottsbalken för att bekämpa bedrägliga beteenden och bidragsfusk. I stället för att fundera över sådana konsekvenser har svaret från politiskt håll varit att skära ner på bidragen till föreningslivet, både genom nedskärningar i stöd, en kapning av stödet till folkbildningen och en ökad administrativ börda. De nya demokrativillkoren är exempel på det sistnämnda. Här har dessutom kvaliteten av lagstiftningsprodukten nått en lägstanivå.
De nya reglerna träffar brett: om en anställd eller andra ”företrädare” (vilket kan röra sig om både styrelseledamöter och andra former av verksamhetsledare) ställer till med vissa oegentligheter (som inte behöver vara brottsliga) i verksamheten (vilket kan handla om en enskild verksamhet eller arrangemang i en lokalförening eller i en samverkansorganisation) riskerar organisationen att tappa sitt statsbidrag. Föreningen i fråga kan, för det fall något uppdagas, minska denna risk genom att vidta åtgärder och ta avstånd från det inträffade, men det är än så länge oklart vad som kommer krävas. I vågskålen ligger statsbidraget, vilket för de flesta större ideella organisationer är en bärande del av finansieringen.
Krångligt. De nya reglerna kommer att drabba civilsamhällesorganisationer som cheerleadingklubbar.
Vad ska ett trossamfund i sin roll som arbetsgivare göra om en av dess anställda bryter mot demokrativillkoren? Kommer det behöva bryta mot arbetsrättslig lagstiftning som sätter upp hårda krav för vem som får sägas upp eller avskedas, för att inte riskera att tappa statsbidraget? Om en ledare på ett enskilt sommarläger sägs ha betett sig olämpligt, på vilket sätt måste en riksorganisation agera på dessa rykten? Kommer någon av landets ungdomsorganisationer överhuvudtaget våga ta risken att starta verksamhet som stöttar unga som lever i kriminella miljöer? Och hur hanteras det faktum att folkrörelserna i rent juridisk mening ofta består av ett konglomerat av föreningar som verkar gemensamt inom ramen för en övergripande organisation, men där varje organisationsled är egna juridiska personer med egen beslutsförmåga?
Det är frågor som lagstiftningsprocessen inte besvarar. Det enda som är säkert är att reglerna kommer innebära ett stort behov av nya processer, en ytterst professionell administration och en personuppgiftshantering med en fingertoppskänsla som bara svenska storbanker kan uppvisa. Någon kommer behöva göra en smärre ”heder och vandel”-process för varje ny företrädare, någon kommer behöva kontrollera vad som ryktas ha hänt eller sagts på en brännbollsturnering i Burträsk året innan, inte sällan vagare uppgifter än vad som brukar bedömas i en brottmålsprocess, och en tredje kommer behöva ta ställning till vad svaret ska bli.
Aldrig trodde man väl att professionaliseringen av föreningslivet skulle gå så långt att det skulle behöva införa sitt eget rättsväsende.