Alla barn, oavsett förutsättningar, ska ha samma möjlighet att välja skola.

På samma sätt ska alla skolor vara skyldiga att ta emot och ge alla barn det stöd och den hjälp de behöver.

Kommunala skolor såväl som friskolor.

Det där borde ju vara självklarheter. Eller för att använda ett citat av den oefterhärmlige komikern, skådespelaren och författaren Groucho Marx: ”Det där kan ju en femåring begripa. Så hit med en femåring då.”

Friskolereformen genomfördes 1992 av regeringen Bildt. Alltsedan dess har det rått jaktsäsong på friskolorna, inte minst från politikens vänstra flank. Det har varit jaktsäsong året om.

En del av kritiken är befogad. Det går inte att blunda för att det finns friskolor med betydande förbättringspotential.

Det finns stora friskolekoncerner som tar ut vinster i en storleksordning som sticker i ögonen på de allra flesta.

Friskolorna ska vara öppna för alla – på lika villkor. Men det är de inte.

För drygt ett år sedan visade SVT:s ”Uppdrag granskning”, med dold kamera och under falska identiteter, hur skolor väljer bort studiesvaga och stökiga elever till förmån för de som är mer önskvärda.

Självklart helt oacceptabelt.

Men den svenska skolan är inte svart eller vit. Varken de kommunala skolorna eller friskolorna.

Det är också lätt att glömma, i det uppskruvade tonläget som råder, att även de kommunala skolorna har och har haft problem. Men av någon outgrundlig anledning så talas det tystare om den kommunala skolans misslyckanden.

Låt oss vara ärliga: Den svenska skolan har problem. Kunskapsnivån har helt enkelt blivit för låg i ett land vars välstånd till stora delar kan tillskrivas just en hög kunskapsnivå. Sverige är en kunskapsekonomi.

Att ha möjlighet att välja skola åt ens barn är ett privilegium väl värt att bevara. Alternativet är den kommunala närhetsprincipen, alltså att barnen sätts i den skola som ligger närmast hemmet.

Självklart är det föräldrarna, inte kommunen, som ska bestämma var ens barn ska gå i skolan.

Förra året ändrade Statistiska Centralbyrån (SCB) sin tolkning av vad som ska räkas som sekretessbelagda uppgifter.

Uppgifter om enskilda friskolors genomströmning, betygssättning och sammansättning av elever kommer inte att lämnas ut. Detta efter en dom i Kammarrätten i Göteborg. Som Högsta förvaltningsdomstolen inte beviljade prövningstillstånd för.

Som en konsekvens av beslutet lämnas heller inte statistik om de kommunala skolorna ut. Samma villkor ska gälla för kommunala och fristående skolor. Att välja skola blir lika chansartat som att besöka Las Vegas och ”dra i spaken”.

Självklart ska föräldrar, beslutsfattare inom skolan, skolhuvudmän, forskare och andra kunna få samlad information om den svenska skolan och dess resultat. Om inte blir det fria skolvalet helt meningslöst.

Det är en slutsats som delas av den socialdemokratiskt ledda regeringen. Skolverket fick i dagarna i uppgift att ”kartlägga och redovisa vilka författningsförändringar som behövs för att uppfylla vårt instruktionsenliga uppdrag”.

Översatt från kanslisvenska: Skolverket ska undersöka vad som behövs för att åter kunna publicera information om den svenska skolan. Redovisning ska ske redan höst.

Det är bra att regeringen reagerade, och agerade så snabbt.

Sedan hade det varit bra om skoldebatten i större utsträckning handlat om det som är väsentligt, alltså kunskapsfokus, studiero och vad barnen lär sig, och mindre om sådant som är mindre väsentligt, alltså vem som är skolans huvudman.