När Stefan Löfven valdes till partiordförande för Socialdemokraterna var hans uppgift att samla och ena partiet.

Vilket han också lyckades med, svetsaren. En anspråkslös man av folket som motvilligt – i varje fall offentligt – ödmjukt tog sig an den uppgiften. Hans ledarskap stod i bjärt kontrast till föregångaren Håkan Juholt yviga framtoning.

Men Stefan Löfven ville mer än så. Han ville också bryta upp den, enligt honom, fördummande svenska blockpolitiken (Svenska Dagbladet 24/6 2014). Vilket han också i och med Januariavtalet lyckades med.

Varför Stefan Löfven väljer att avgå, och varför han väljer att gå just nu, kommer det att spekuleras en hel del i den närmaste tiden.

Vi kan lyssna på vad han själv säger, att han vill ge partiets väljare ett klart besked om vem som ska leda S de kommande åren. Men vi kan också välja att spekulera i den förlorade förtroendeomröstningen.

Faktum är också att det glesnat betänkligt bland vännerna i ”mittens politiska rike”. Först kom Liberalerna underfund med att de tillhörde den borgerliga sfären, sedan satte Vänsterpartiet igång den process som kom att fälla regeringen på försöket att införa fri hyressättning i nybyggda bostäder. Därmed var bara Miljöpartiet och Centerpartiet kvar. Löfvens politiska skötebarn hade skjutits i sank.

Det finns därmed förmodligen inte bara en orsak till Stefan Löfvens sorti.

Hur ska man sammanfatta hans ledarskap, som partiordförande och som statsminister.

Som partiordförande: Han lyckades ena ett splittrat parti.

Som statsminister: En överlevare. Frågan är om någon svensk statsminister klarat så många allvarliga kriser. Det måste man respektera honom för. Samtidigt som det inneburit att mycket av den kraft som borde ha lagts på reformer lagts på ren politisk överlevnad.

Minns den diplomatiska krisen med Saudiarabien, Transportstyrelsen som läckte säkerhetsklassad information till utlandet, alla turer kring de båda miljöpartisterna Mehmet Kaplan och Åsa Romson.

Kriserna har avlöst varandra. Och inte bara det. De har fortsatt. Vårdköerna har blivit allt längre – coronapandemin är långtifrån hela förklaringen – och gängkriminaliteten har vuxit. Arbetslösheten skulle vara EU:s lägsta 2020. Men det är den inte. Långt därifrån.

Och ska man vara riktigt ärlig så befinner sig även S i kris. I en opinionskris. Dagens opinionssiffror – 24,2 procent i augusti 2021 – är faktiskt sämre än under den måttligt populäre Håkan Juholts dagar.