Flytten från tryggheten? För en del barn kan familjehemmet vara en bättre plats än hos de biologiska föräldrarna.
Det är ofattbart. Helt ofattbart. I över ett decennium har det gång på gång uppmärksammats hur orimligt det är att barn som familjehemsplacerats i enlighet med LVU flyttas runt hipp som happ och slits upp med rötterna från trygga förhållanden för att göra deras inkompetenta, och ibland kriminella, biologiska föräldrar nöjda. Det första fallet som fick verkligt genomslag och som slutade i domstol där såväl politiker som handläggare på socialtjänsten dömdes för tjänstefel var de så kallade Markbarnen.
2009 omplacerades utan förvarning två syskon från det familjehem där de bott i större delen av sitt liv. Från människor som var deras psykologiska föräldrar. Detta för att socialtjänsten i Mark ville gå de biologiska föräldrarna som vanskött barnen och gjort dem illa, till mötes. Att barnen grät och ville “hem” spelade ingen roll. Inte där och då. Men fallet, och ett stort antal liknande, där barn behandlats som föräldrars ägodelar, socialtjänsten åsidosatt sin lagenliga skyldighet att lyssna och politiker haft stenåldersidéer om att DNA är viktigare än kärlek och trygghet, har drivit fram en omfattande samhällsdebatt om hur de mest utsatt barnen i vårt samhälle behandlas.
Socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) har arbetat hårt för driva igenom tydligare barnperspektiv i lagstiftningen. Och hon är på god väg. Den 27 november röstade riksdagen igenom ett antal förslag som ska stärka barns rättigheter, förslag som träder i kraft vid årsskiftet.
Även utan de nu aktuella lagändringarna finns det dock utrymme för kommunerna att sätta barnens bästa i centrum och inte låta biologiska föräldrar som plågat sina barn fortsätta styra och ställa och förpesta deras liv. Det som är ofattbart är att det fortfarande finns människor med makt över omhändertagna barn som fortsätter som tidigare.
Som i Söderhamn. Där planerar kommunen att flytta tre syskon som bott i samma familjehem i två och ett halvt år, till ett jourhem i en annan stad. I en intervju i SVT säger den äldsta systern att “vi vill inte flytta, men ingen lyssnar” (15/12).
Syskonen, den yngsta då fyra år, omhändertogs akut efter att ha vanvårdats och levt i misär utan mat och elektricitet med föräldrar som utsatte dem för såväl psykisk och fysisk misshandel. Pappan har även gripits för narkotikainnehav. Nu, några år senare, bor barnen i en trygg familj, de har kompisar och fritidsaktiviteter och går i skolan. Samtidigt har de tvingats till umgänge med de biologiska föräldrarna, trots att det får dem att må dåligt. Bioföräldrarna, som är missnöjda med att deras vanvård lett till att barnen inte vill träffa dem, har klagat och krävt att barnen ska flyttas eftersom “familjehemmet vänt barnen emot dem”.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Kommunen säger ja till flytt. För att de anser att barnen “ska få bättre förutsättningar för att lära känna sitt biologiska nätverk”. En socialsekreterare har också påpekat för barnen att “de inte vill att barnen ska vara rädda för sina biologiska föräldrar”. Genom att lyfta bort barnen från det trygga sammanhang där de äntligen fått landa, är älskade och omhändertagna, hoppas alltså handläggare och politiker att barnen ska påverkas att bli mindre avståndstagande mot människor som misshandlat, vanvårdat och svultit dem. Det är så obehagligt att det är svårt att hitta ord. Obehagligt, oempatiskt och ofattbart. Och som om de senaste årens vittnesmål aldrig hänt.
Barn är också människor. Inte biologiska föräldrars ägodelar. Kommuner ska tänka på vad som är bäst för barnen i första hand.