Klimat- och miljöminister Romina Pourmohktaris (L) tystnad den senaste tiden beror troligen på att hon har semester. Problemet är att även när hon är på jobbet är avsaknaden av handling för att hantera klimatförändringarna lika omfattande som mängden meningslösa ord som kommer ur ministerns mun. Regeringen styrs i praktiken av Sverigedemokraterna som gör allt för att spela ner hotet om klimatförändringar. Om det ska hända något konkret får medborgarna rikta sitt hopp till den kommunala och regionala nivån. 

Klimatförändringarna handlar inte bara om miljö och hållbarhet rent allmänt eller specifikt om celsiusgrader. Det ändrade klimatet påverkar inte bara natur och miljö utan i allra högsta grad människor på olika sätt. Det gäller inte bara människor som bor i länder som till exempel Bangladesh eller ännu längre bort, utan även oss i västvärlden. Det är genom att arbeta med det så kallade rättviseperspektivet som man kan minska påverkan för de grupper som har det extra svårt. Men det är inte sannolikt att en regering som hyllar en negativ nettoinvandring har förståelse för att beslut om klimatförändringar påverkar människor inte bara i Sverige utan hela världen.

Forskare har satt den “rättvisa” gränsen för klimatförändringar vid 1,0 grader, en gräns som redan är passerad. Än är det inte för sent att agera, men det krävs akuta åtgärder. Regeringen är alldeles för långsam och går ofta åt fel håll i de politiska besluten. Ute i landets 290 kommuner är takten olika, men de flesta har förstått allvaret och också tagit initiativ för att jorden ska bli en bättre och mer rättvis plats.

Det är de fattiga delarna av världen som drabbas mest av klimatförändringarna, men även i rika Sverige finns områden som har svårare att stå emot när temperaturerna är höga eller när det blir översvämningar. I utsatta områden bor man i höga hus som står tätt. Man har ofta mindre grönska och asfalterade ytor som innebär att det blir varmare än i parker eller utanför staden. 

Kommuner och regioner ser hur klimatförändringarna slår i närmiljön, men också att det går att göra något för att minska de negativa effekterna. Samverkan och informationsutbyte sker inom flera områden. Ett exempel är det strategiska innovationsprogrammet Viable Cities där kommuner, universitet, idéburen sektor och näringsliv arbetar tillsammans med målet att nå klimatneutrala städer år 2030. Arbetet sker med stöd av Energimyndigheten, Vinnova och Formas. Hur kommunerna arbetar är förstås olika, det måste bli utifrån de förutsättningar som finns på platsen.

Till exempel bygger man i Malmö upp ett bostadsområde, Sege Park, som är tänkt att vara ett skyltfönster för hållbar stadsutveckling. “Glo och sno” är deras putslustiga men seriösa slogan för att locka andra att komma till Malmö och lära sig. Mindre kommuner har inte möjlighet att dra igång liknande omfattande arbeten, men genom att lära av den större kommunen kan även de mindre komma långt.

Att motverka klimatförändringarna blir lätt en abstrakt diskussion kring temperatur. För att lyckas måste hänsyn tas till svaga grupper och länder. Det går inte att glida förbi problemet på en räkmacka, för klimatförändringarna drabbar oss alla på ett eller annat sätt. Det vore bra om problemet blev någorlunda rättvist behandlat och då är det kommunerna som kan och ska fixa det. Regeringen behöver bara tillsätta rätt resurser och inte sätta käppar i hjulet, vilket inte borde vara så svårt ens för den svenska regeringen