Coronapandemin har lärt oss en hel del.
Bland annat att vi ska vara rädda om det vi har.
Om vi inte är det riskerar det att gå förlorat.
Så låt oss vara ärliga och tydliga. Demokratin är en spröd institution som inte kan tas för given. Alla som levt i totalitära samhällen vet att det är så. Därför ska man också vara uppmärksam mot alla hot mot den.
Sverige är en stark demokrati. Samtidigt utmanas den i flera länder och regioner. Såväl etablerade som nyare demokratier på alla kontinenter är drabbade.
Stormningen av Capitolium och militärkuppen i Myanmar är två färska exempel. I USA vann demokratin. I Myanmar blev utfallet ett annat. Där krossades förhoppningarna om demokrati, yttrandefrihet och fria val.
Nu krossas demonstrationerna mot militärkuppen. Brutalt och skoningslöst. Med tårgas, vattenkanoner, gummikulor och chockgranater. Enligt Reuters har minst 18 personer skjutits ihjäl av polis under söndagen. Minst 30 ska ha skadats.
Den demokratiska utvecklingen har gått åt fel håll i länder som Ungern, Polen, Ryssland, Kina, Indien, USA under Donald Trump, Turkiet, Thailand, Filippinerna, Tanzania och Brasilien. Med flera ska tilläggas.
I några länder har demokratiskt valda politiker valt att gå i en auktoritär riktning. Inte sällan med högerradikala och nationalistiska strömningar i ryggen. I andra har de blivit valda och behållit makten i mer eller mindre riggade val.
Flera av världens demokratier svajade betänkligt redan innan coronapandemin slog till. Nu svajar de än mer.
Hårda restriktioner har varit nödvändiga. Men de har inte bara använts för att bekämpa smittan. De har också använts för att begränsa mötesfriheten, pressfriheten och yttrandefriheten och för att öka statens kontroll över de egna medborgarna.
Missförstå mig inte. Det behövs hårda restriktioner, rekommendationer och förbud i kampen mot coronasmittan. I Sverige har regeringen öppnat för än hårdare restriktioner. Socialminister Lena Hallengren (S) har hotat med lockdown.
Men det är en milsvid skillnad på att under en begränsad tid bekämpa ett virus med restriktioner och inskränkningar och att med kampen mot coronaviruset som dimridå stärka den politiska kontrollen över medborgarna, över institutionerna.
Frågan är vad som händer i de länder där demokratin svajar när kampen mot coronaviruset vunnits. Många är de auktoritära ledare som kan lockas att behålla de restriktioner som infördes för att från början bekämpa smittan.
Vad som är vad är inte gott att veta. Mellan det som är svart och det som är vitt finns det oändligt många schatteringar.
Det gör det svårare, men samtidigt än mer angeläget, att bevaka vad som händer i länder med halv- eller helauktoritära regimer. Vi har alla ett ansvar att värna och stärka demokratin.
Stormvarning för betydande inskränkningar i demokratin, i de medborgerliga fri- och rättigheterna är härmed utfärdad.
Vi får inte stå bredvid och bara titta på. Vi får inte blunda för den verklighet som människor som lever i i en oförutsägbar diktatur med oförutsägbara ledare. Vi måste reagera när regimer brutalt slår ner fredliga demonstrationer.
Demokratin är en spröd institution som inte kan tas för given. Men till slut urholkar droppen stenen. Demokratins framtid i ett större perspektiv kommer att avgöras av människors egen inställning.
Att priset kan bli högt har visat sig otaliga gånger.
Demonstrationer har brutalt slagits ner, självständiga medier och debattörer tystats. Men kampen för demokrati måste fortsätta. Den enskilde medborgaren måste vara beredd att på olika sätt och efter egen förmåga slåss för demokratin.