Matkassen i plast är hållbar, det anser Malin Lernfelt.
Den 1 november försvann äntligen plastpåseskatten. Många är det som sedan den infördes 2020 vant sig av vid att köpa miljövänliga påsar av sockerrör, vilka man vanligtvis återvinner genom att använda som (för övrigt mycket hållbara) soppåsar varefter de eldas upp i kraftvärmeverk och blir energi.
Inte undra på det. 7 kronor är ett orimligt pris per påse. I stället har folk fyllt köksskåp med papperskassar samtidigt som de köpt miljöovänliga plastpåsar på rulle tillverkade i Asien för att slänga sopor i. Påsar som bara används vid ett tillfälle och som dessutom går sönder titt som tätt eftersom de är så tunna varför det inte är ovanligt att använda dubbla.
De med lite bättre framförhållning har investerat i tygkassar som de tar med till mataffären. Dessa kräver visserligen mycket mer energi, vatten och kemikalier vid tillverkning än övriga kassar, och är bara miljövänliga om de används under flera års tid vilket i princip aldrig sker, men de känns bra när de hänger där på axeln.
Någon stor återgång till att packa mat i plastkassar lär det därför knappast bli. Inte direkt i alla fall. Priset hos de flesta butiker kommer att landa på runt 4 kronor, samma som för papperskassar. Inte desto mindre är det en viktig markering att skatten nu försvinner. Den borde aldrig införts i Sverige från början.
Att minska användningen av fossil plast och inte minst motverka att sådan hamnar i naturen är naturligtvis oerhört viktigt. Men det är inte vad plastpåseskatten resulterat i. I stället har den tvingat svenska producenter av miljövänliga bärkassar att säga upp personal medan import av fossilbaserade avfallspåsar ökat. Effekten har med andra ord blivit motsatt mot vad man ville uppnå.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Sverige har dessutom aldrig haft något stort problem med plastkassar som slängs i naturen. Det hade också räckt med att se till att plastbärkassar från och med 2019 inte tillhandahölls kostnadsfritt för att vi skulle uppfylla EU-direktivet. Att, som delar av klimatrörelsen nu gör, beklaga sig och påstå att plastpåseskatten varit en succé eftersom människor köpt färre påsar i mataffären, utan att göra skillnad på vad de är tillverkade av eller hur de används, är bara okunnigt och pinsamt.
Plastpåseskatthaveriet blir förhoppningsvis en lärdom om hur grundläggande det är att tänka efter före. Sverige behöver inte, ska inte, kasta sig med huvudet före så fort det kommer ett nytt direktiv från EU. Inte utan att utvärdera hur problematiken ser ut här och vilken sorts styrmedel som ger störst och bäst miljöeffekter utifrån en svensk kontext. Även om EU-direktiv är bindande och måste införlivas i den nationella lagstiftningen, så finns det i princip alltid ett tolkningsutrymme, vilket bör användas. Det gäller för övrigt alla former av miljörelaterade skatter, avgifter och avdrag. Nationella som EU-relaterade. Det här är inte första gången som goda intentioner slår hopplöst fel och istället för att förbättra för klimatet, blir symbolpolitik.
Vi kan, och bör, alla göra skillnad genom att köpa och använda mindre plast och andra fossilbaserade material. Men ingen bör skämmas, eller skammas, för att man bär hem maten i en svensktillverkad sockerrörspåse. Tvärtom.