Lärare har många utmaningar i sin yrkesutövning. Rädsla för att en elitsatsande curlingförälder ska stega in med advokat i släptåg borde inte vara en av dem
Till människans grundläggande natur hör att föräldrar tenderar att älska sina barn totalt och villkorslöst. Vissa till den grad att de är lika delar övertygade om att de egna telningarna är ovanligt begåvade och inkapabla att göra misstag. Den djupa föräldrakärleken är vacker, men kan ta sig mindre tjusiga uttryck.
Som att vissa föräldrar tar med sig advokat när de ska på utvecklingssamtal i barnets skola. Ett nytt fenomen som syns på såväl välmående friskolor i innerstan som i utsatta områden (TT 2/1). Det finns inga siffror på hur vanligt det är, men enligt SKR så förekommer det på flera håll i landet.
Det är föräldrars orimliga krav på lärare, dragen till en extrem slutpunkt. Många (vettiga) föräldrar skulle förstås aldrig komma på tanken att ta med en jurist för ett möte med ungens klassföreståndare, men att vissa saknar den formen av spärrar blir ett problem för Sveriges lärare, och minskar läraryrkets attraktivitet ytterligare. Att många av de drabbade lärarna upplever tilltaget som obehagligt, särskilt som den medföljande juristen tenderar att dyka upp helt utan förvarning, är föga överraskande.
I en undersökning från fackförbundet Sveriges lärare svarade mer än hälften av lärarna att de varit med om att vårdnadshavare ställt orimliga krav under de föregående tolv månaderna. Det säger sig själv att lärarnas jobb försvåras av att föräldrar vill styra dem från sidan – med krav på orimliga anpassningar för just deras lilla älskling, eller att höja ett betyg som utifrån en förblindande föräldrakärlek satts för lågt.
Mimmie Björnsdotter Grönkvist är skribent på Liberala nyhetsbyrån.
Barn som behöver särskild hjälp ska såklart få det, men gång på gång har lärare lyft utmaningen i att undervisa i en klass där mer än hälften behöver olika anpassningar som läraren måste ha koll på. Att det ens ska behövas tyder på att det är något annat, mer grundläggande, som inte fungerar som det ska i skolan.
Betygsättningen är viktig, det är myndighetsutövning som påverkar elevers framtid. Att påtryckningar kring den är vanligt är föga förvånande, men det äventyrar hela systemets legitimitet. Om principen är att alla elever ska bedömas rättvist utifrån sin egen prestation av lärare som i sin profession utbildats för detta, ska det inte gå att tjata sig till ett högre betyg eller löna sig att ha påstridiga päron. Ändå vittnar många lärare om föräldrar som använder sig av både mer och mindre förtäckta hot för att få lärare att ändra sig (Vi lärare 5/6-24). Och vissa stannar som sagt inte där, utan känner behov av ett juridiskt ombud.
Curling. Vissa curlingförälder sopar banan framför sitt barn genom att ta med familjeadvokaten på utvecklingssamtal.
Som förälder vore det förstås ett rimligare förhållningssätt att lita på att bedömningen är professionellt gjord. Och om barnet är besviken trösta, innan man lyfter telefonen och knappar in numret till den lokala advokatbyrån. Vill man kontakta läraren bör det endast vara för att fråga om hur man kan hjälpa sitt barn att studera för att höja sitt betyg i framtiden. Betyg är dessutom inte hela världen, det går att plugga upp dem, och det går att komma in på många bra utbildningar även utan toppbetyg.
Lärare har nog med utmaningar i sin yrkesutövning. Rädsla för att en elitsatsande curlingförälder ska stega in med advokat i släptåg borde inte vara en av dem. Det finns betydligt bättre sätt att stötta och älska sina barn på.