Brukar du se på dokusåpor?

Den som zappar runt bland tv-kanalerna en helt vanlig vardagskväll har svårt att undvika dem.

Ibland handlar det om guldgrävare, ibland om lastbilschaufförer. Men mest om allehanda blåljuspersonal.

I dokusåpornas värld finns det nästan alltid ambulanser, helikoptrar, polis- och brandbilar att tillgå.

Verkligheten ser annorlunda ut. I varje fall på ambulansen i Skellefteå. Tre månader har gått sedan en av stadens nattambulanser drogs in. Sedan dess har en handfull allvarliga tillbud inträffat. Tillbud som inneburit en patiensrisk.

Inom kort ska en utvärdering presenteras.

Men beslutet att flytta den ena nattambulansen från Skellefteå till Robertsfors innebär inte bara en patiensrisk. Även det demokratiska fundamentet befinner sig i riskzonen. Beslutet är nämligen en tjänstemannaprodukt – från början till slut.

Ingen kan med trovärdigheten i behåll påstå någonting annat än att Region Västerbotten behöver spara. Stora underskott har lagts till ännu större. Samtidigt som behovet av investeringar är stort.

I maj förra året presenterade regiondirektör Kent Ehliasson en plan för hur omställningen till en långsiktigt hållbar ekonomi ska gå till. Den så kallade Kentplanen innehåller förslag på kostnadsreduceringar på 565 miljoner kronor åren 2020–2022.

Hur coronapandemin påverkar sparplanerna återstår att se.

Det finns en så kallad sjuka i Region Västerbotten. Den stavas varken halsfluss, maginfluensa eller covid-19. Den stavas tjänstemannastyre, det vill säga att den regionala demokratin riskerar att sättas ur spel av tjänstemannabeslut.

Statsvetaren Henry Bäck, mellan 1995 och 2008 professor i offentlig förvaltning vid Göteborgs Universitet, säger till Gefle Dagblad (26/1 2006): ”Medborgarna väljer politiker för att de ska fatta beslut. Kan de inte göra det har något gått fel. Då urholkas demokratin.”

Precis så är det. När väljarna röstar förutsätter de (inom rimliga gränser) att: 1. De politiker de väljer företräder deras åsikter, 2. De politiker de väljer tar besluten och inte skickar dem vidare till tjänstemannakorridorerna.

Som i fallet med ambulansverksamheten i länet.

Ett tjänstemannabeslut taget med den rödgröna majoritetens goda minne. Men också ett beslut taget utan möjlighet för den borgerliga oppositionen att debattera frågan i offentlighetens ljus – till exempel i regionfullmäktige.

Naturligtvis behöver inte alla beslut som rör länets sjukvård upp i fullmäktige.

Vissa kan tas i nämnder och styrelser, andra av tjänstemän.

Var gränsen går måste avgöras från fall till fall och enligt lagar och förordningar. Men nog är flytten av en nattambulans från Skellefteå av den digniteten att frågan borde ha diskuterats och beslutats i regionfullmäktige.

Om inte måste vi ställa oss frågan: Om inte de politiker som vi röstar fram tar besluten, vad ska vi då ha politiker till?

Under coronapandemin har den politiska debatten i Region Västerbotten gått på sparlåga. Oppositionen har till exempel inte haft möjlighet att ställa interpellationer, det vill säga ställa majoriteten till svars för deras göranden och låtanden.

När coronapandemin har blåst över och livet gått tillbaka till någon form av normalitet är det här en fråga som Region Västerbottens politiker måste ta tag i. Vilka frågor ska avgöras av politiker och vilka ska tjänstemännen ta hand om.

Ett enkelt svar på den komplicerade frågan är: Alla frågor som är av avgörande betydelse för västerbottningarna ska självklart avgöras av politiker efter att först ha debatterats i fullmäktige. Om inte annat så i demokratins namn.