Vad är en bra chef? De flesta med erfarenhet från arbetslivet skulle kunna svara på den frågan tämligen enkelt. En bra chef är kommunikativ, trygg i sin roll, har kunskap om den verksamhet hen är satt att leda, litar på sina anställda och har därigenom förmåga att delegera. En bra chef vågar omge sig med duktiga människor eftersom hela verksamheten vinner på det och känner inte mindervärdeskomplex när de anställda presterar väl.
En dålig chef är tvärtom någon som saknar alla eller en väsentlig del av dessa egenskaper. Som inte förmår förmedla visioner för sin personal på ett sätt som skapar förtroende och engagemang. Som inte ser värdet av att lyssna. Riktigt illa är också om chefen saknar erfarenhet av och därmed förståelse för det arbete som utförs av de anställda och på grund av sin brist på insikt utan eftertanke vänder upp och ned på saker utan att begripa konsekvenserna.
Chefer som känner behov av att kontrollera varje moment och är också sådant som kan få erfarna och kompetenta människor att lämna. Ofta ersätts de då med personer kan betydligt mindre än sina föregångare. Sådana som den otrygga chefen enklare kan styra och som inte hotar dennes auktoritet.
Tyvärr är dåliga chefer inte särskilt ovanliga. Inte minst i offentlig sektor är det i regel så att den som en gång lyckats bli chef därefter befordras gång på gång som om det vore en naturlag, oavsett hur personen i fråga fungerar som ledare. Det viktiga tycks vara förmågan att slicka uppåt och vara trevlig i ledningsgrupp, sen är det fritt fram att sparka nedåt så mycket man vill även om det orsakar personalflykt och havererad verksamhet.
Det dåliga chefer ofta saknar på cv:t i form av relevant yrkeskompetens och goda vitsord från tidigare underställda, väger de upp i antalet chefskurser. På marknaden finns idag ett närmast oändligt antal ledarskapskurser vilka syftar till att ge chefer insikter om hur man bäst är chef. Hur man “coachar olika personlighetstyper” lär sig “leda i förändring” eller “får bättre självförtroende i sin ledarstil”. Och kommunerna är sällan sena att skicka sina chefer på diverse chefsutbildningar.
Detta trots att det inte finns några belägg för att ledarskapskurser faktiskt resulterar i bättre ledare. Tvärtom visar forskning att ett gott chefskap huvudsakligen växer i vardagens arbete (Kollega 16/9 -21).
Häromdagen varnade också Johan Alvehus, professor i tjänstevetenskap vid Lunds universitet, för att de gränslösa förväntningar som ledarskapskurserna förmedlar kan trigga psykisk ohälsa.
”Genom att förmedla det heroiska ledaruppdraget skapar du ett omöjligt uppdrag”, säger Alvehus (Dagens Samhälle 15/8).
Det är djupt olyckligt att så stor del av offentlig (och även viss privat) sektor hamnat här. I ett läge där det finns någon sorts idé om att chef är ett yrke i sig och personer som gått ledarskapskurser, men saknar kunskap om den aktuella verksamheten, sätts att anställa, utvärdera och lönesätta personal. Med stor säkerhet återfinns svaret på en hel del av de problem som offentlig sektor befinner sig i just här. I dåligt, okunnigt, chefskap.
Chefer behöver inga kurser. Däremot behöver de vara trygga i sig själva, känna verksamheten och ha ett genuint intresse för sina medarbetares åsikter och erfarenheter. Det är dags att göra upp med föreställningen om föreställningen om det generella chefskapet och vända ryggen åt ledarskapsmånglarna.