Det borde vara en självklarhet.
Att de som jobbar med människor ska kunna kommunicera med människor.
Att de som jobbar inom äldreomsorgen ska kunna förstå, tala, läsa och skriva svenska.
Tänk dig in i följande situation: Du har med åren blivit beroende av hemtjänsten. Du hör allt sämre, ser allt sämre och har ont både här och där. Hemtjänstpersonalen kommer och går. Nya ansikten i en till synes oändlig ström av främlingar. Du behöver hjälp med av- och påklädning, med den personliga hygienen. Någon måste se till att du tar alla de piller som läkaren skrivit ut.
Plötsligt vill inte benen bära. På väg till toaletten ramlar du. Blir liggande. Du trycker på larmknappen. En stund senare står hemtjänstpersonalen i hallen. Den vänligt leende främlingen hjälper dig upp på benen, hjälper dig med toalettbestyren och hjälper dig tillbaka till stolen, säger ett glatt och hurtfriskt hej då och försvinner ut genom dörren.
Tillbaka i ensamheten funderar du: Varför gjorde hen ingenting när jag sa att jag hade ont i axeln, att jag landade på den när jag föll.
Du kan inte släppa tanken på varför hen igenting gjorde.
Svaret är enkelt: Hen förstod inte vad du sa. Hen kan knappt tala svenska.
Vittnesmål och larm om vad bristande språkkunskaper kan ställa till med råder det ingen brist på. Till exempel har både Inspektionen för vård och omsorg (Ivo) och Coronakommissionen rapporterat om bristande kunskaper i svenska inom äldreomsorgen.
Låt oss vara ärliga: Äldreomsorgen skulle inte klara sig utan invandrad arbetskraft. 2017 var fler än en av fyra utrikes född. De flesta talar bra svenska, men inte alla. Bristande språkkunskaper riskerar att leda till risker för de äldre.
Vilket den socialdemokratiska regeringen sent omsider insett. Vilket resulterat i att Socialstyrelsen fått i uppdrag att ta fram ett nytt stöd för språkbedömning. Med detta ska verksamheter inom äldreomsorgen kunna genomföra språktester för anställda. Både vid nyrekrytering och för att kunna se om befintlig personal behöver stärka sina kunskaper i svenska.
Integrationsminister Anders Ygeman (S) konstaterar: ”Vill vi tydliggöra språkkraven så att kommunerna får en möjlighet att kontrollera vilka kunskaper de som ska anställas har i svenska språket” (TT Nyhetsbyrån 6/5 2022).
Därmed tar regeringen äntligen tagit ett första steg mot att införa språkkrav inom äldreomsorgen.
I Skellefteå genomför socialkontoret sedan vintern 2019 språktester på alla slutkandidater till arbete inom vård, omsorg och stöd som saknar betyg i svenska på årskurs 9-nivå. De ska kunna förstå, tala, läsa och skriva svenska, kunna läsa instruktioner och dokumentationer, och själva kunna dokumentera händelser.
Låt oss vara ärliga ännu en gång: Kunskaper i svenska inom hemtjänst och äldreomsorg borde vara lika självklart som kunskaper om bilmotorer på en bilverkstad. Men det är det inte överallt. I ett trängt läge, med stora svårigheter att få tag på personal, kan det säkerligen för vissa vara lockande att tänka att en språksvag jobbsökande nog lär sig svenska på jobbet.
Men då har man missat själva poängen: att vården och omsorgen är till för dem som behöver vård och omsorg och ingen annan.
Att kunna förstå, tala, läsa och skriva svenska är självklart viktigt för alla som jobbar med människor, inte minst inom vården och omsorgen. Det är en av grundpelarna för en bra vård. En annan är att det finns tillräckligt många händer. De äldre riskerar att utsättas för allvarliga konsekvenser och risker när det inte finns tillräckligt med personal, eller när personalen inte har rätt kompetens.
Så språktester i all ära. Men det är ingen trollformel som kan uttalas för att lösa vårdens och omsorgens problem.
Bortom alla diskussioner om vem som ska utföra vården och omsorgen kvarstår ett obestridligt faktum: I takt med nedskärningarna har yrket har blivit jäktigt och tungt samtidigt som lönerna är inte anpassade till den arbetsinsats som görs.
Sverige går mot val. Enligt Novus är sjukvården svenskarnas viktigaste politiska fråga (mars 2022). Lag och ordning är tvåa, skola och utbildning är trea, invandring och integration är fyra, energipolitik är femma.
Först på sjunde plats kommer äldreomsorgen. En fråga som borde hamna betydligt högre upp.
Varför det är så är någonting som många kommunpolitiker borde filosofera omkring inför valrörelsen. Frågan de behöver ställa sig är hur vi tar hand om de svaga, de som inte längre kan klara sig själva.
Samtidigt som det är upp till oss väljare att avgöra hur viktig äldreomsorgsfrågan blir i den kommande valrörelsen.