De senaste veckorna har det kommit flera besked som kan innebära ett slut för internationella adoptioner till våra grannländer Norge och Danmark. Först tillkännagav den danska motsvarigheten till Socialstyrelsen att man stoppar adoptioner från länder som Filippinerna, Indien, Taiwan, Thailand, Tjeckien och Sydafrika. Kort därefter valde Norge att göra likadant med adoptioner från bland annat Filippinerna, Thailand, Taiwan och Sydkorea. Bakgrunden till att myndigheterna agerar är de oegentligheter som avslöjats i samband med granskningar av internationell adoptionsverksamhet. Häromdagen meddelade också Danmarks enda kvarvarande adoptionsförening, DIA, att de helt slutar att förmedla barn.
Internationella adoptioner har de senaste åren gått från att ses som något helt okomplicerat där barnlängtande föräldrar “räddar” ett föräldralöst barnhemsbarn från ett fattigt land och ger det ett lyckligt liv i trygga Sverige, till att uppfattas som betydligt mer komplext. En rad avslöjanden, rapporter och inte minst forskning har visat att det i realiteten är allt annat än enkelt att flytta barn till andra sidan världen. De ekonomiska transaktioner som adoptionsverksamheten inneburit i kombination med den stora efterfrågan på möjliga adoptivbarn som finns i länder som Sverige, där i nationell adoption (bortsett från av närstående) i princip avskaffats, har även resulterat i att det på flera håll i världen uppstått en situation där barn i princip ses som handelsvaror.
Sverige har trots det hittills valt att inte stoppa adoptioner i någon större utsträckning. Men socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M) menar i Sveriges Radio (19/1) att det kan bli aktuellt att gå samma väg som Norge och Danmark.
Det är bra. Gång på gång under senare år har det avslöjas det att regelverken inte följts. Att barn som adopterats till länder som Sverige egentligen inte har varit föräldralösa alls utan har stulits eller till och med köpts från fattiga familjer och att papper och uppgifter om barnets ursprung förfalskats. Regeringens adoptionsutredare Anna Singer, som tittat närmare på den svenska internationella adoptionsverksamheten, meddelade i somras att det i alla länder som svenska adoptionsförmedlare arbetar med, förekommer illegala adoptioner. Bland annat rör det sig om stulna och dödförklarade bebisar och parallella dokument.
I det läge vi är nu, med den nya kunskap som finns runt internationella adoptioner, är det därför helt logiskt att dra i handbromsen. Även i Sverige. Självklart finns det adoptioner som slutat lyckligt. Flertalet av de barn från Asien, Afrika, Östeuropa eller Sydamerika som fått ett nytt hem hos barnlängtande föräldrar i vårt land har fått en trygg barndom och nya föräldrar som älskar dem. Det är naturligtvis fint. Samtidigt är det för mycket oegentligheter och för många frågetecken runt såväl den industri som uppstått runt internationell adoption för att den ska tillåtas pågå som tidigare. Att få bli förälder är ingen rättighet. Det är däremot en trygg barndom och möjligheten att knyta an till sitt biologiska arv. Kanske är det dags att inse att tiden då barn skickades från fattiga länder till välbärgade på andra sidan jorden är förbi.