Staffan Bergström blev för en tid sedan av med sin läkarlegitimation efter att för två år sedan hjälpt en ALS-sjuk man att avsluta sitt liv.
Beslutet var, som han själv beskriver det, väntat. Den hippokratiska eden om att bota, lindra och trösta går inte väl ihop med att en läkare ska hjälpa till att avsluta ett liv ”i förtid”.
Trots att beslutet var väntat kastar det nytt ljus över den inhumana svenska lagstiftningen som förbjuder assisterat självmord även för svårt sjuka i livets slutskede.
De argument som anförs för att behålla nuvarande lagstiftning är att en del inte skulle fatta beslutet av egen fri vilja, exempelvis känna sig pressade av att inte vara de anhöriga till last. Det har även framförts att ett tillåtande av aktiv dödshjälp skulle kunna leda till ett sluttande plan där dödshjälp skulle komma att användas av rena effektivitetsskäl och tränga undan den palliativa vården.
Det är värt att ta såväl orosmoment som andra länders erfarenheter av aktiv dödshjälp på allvar.
Flera av de länder som tillåter dödshjälp har infört ett omfattande system som skyddar patientens rätt till självbestämmande och minimerar riskerna för otillbörligt inflytande från utomstående. Det går också att införa begränsningar om vilka medicinska tillstånd som är acceptabla utgångspunkter för assisterat självmord.
Riskerna är inte obefintliga i sådana system heller – men mycket små. De måste också vägas mot det lidande som orsakas av att inte tillåta aktiv dödshjälp. Här är det uppenbart att vår nuvarande lagstiftning lämnar alldeles för många svårt lidande i kläm.
Politiker måste våga ställa sig frågan vad ett liv egentligen är värt när allt som återstår är smärta och lidande.
Är det verkligen mer humant att praktiskt taget tvinga kvar människor i livet i stället för att låta dem vila?
För den svensk som vill undslippa att den sista tiden i livet präglas av smärta och lidande, exempelvis till följd av ALS, är alternativen som står till buds inte särskilt attraktiva.
ALS eller amyotrofisk lateral skleros är en sjukdom som gör att armar och ben blir mer och mer förlamade. Även förmågan att prata och svälja påverkas hos många.
Antingen kan man betala tiotusentals kronor för en resa till ”dödskliniken” i Schweiz, eller så måste man känna en läkare som är beredd att bli av med sin legitimation, alternativt någon som är beredd att ta ett fängelsestraff för dråp – som en svensk man häromåret fick göra sedan han hjälpt sin dödssjuka fru att avsluta livet.
Staffan Bergström säger att han avser att överklaga beslutet ända upp till Europadomstolen. Skulle han lyckas vinna där skulle Sverige bli förpliktigat att ändra lagstiftningen, och det är värt att hålla ett öga på hur den processen kommer sluta.
Det kommer dock att dröja flera år tills dess.
Alldeles för många lider redan nu utan att ha de medel och kontakter som krävs för att få uppfylla sin sista önskan.
Den förra regeringen sa blankt nej till att ens utreda frågan om aktiv dödshjälp.
Låt oss hoppas att den nya regeringen åtminstone kan ta sig an frågan med ett öppet sinne.