Vi går mot december.

Mot jul och nyår med förhoppningen om att 2021 ska bli bättre än 2020.

Frågan är hur mycket bättre. En första våg av smitta brukar följas av en andra som brukar följas av en tredje.

Mellan den andra och förmodade tredje smittvågen finns det kanske ett vaccin. Men vi vet inte. Kanske är det lika bra att redan nu inse att inskränkningarna kommer att finnas kvar en bra bit in på den nya året.

I Skellefteå går livet vidare. Inte som om ingenting hänt, men det rullar på.

#backaskellefteå uppmanar julshoppande skelleftebor att tänka och handla lokalt. Att fortsätta stötta den lokala handeln.

Och det är väl klokt. Så länge det kan ske inom ramen för coronarestriktionerna.

Samtidigt kan man fundera över varför det behövdes en pandemi för att få fler att inse det självklara: handlar vi inte lokalt så är det bara en tidsfråga innan vi inte har några lokala butiker att handla. Inga lokala producenter.

Lite överdrivet, ja, men principiellt är det så det fungerar. Det behövs det inget medlemskap i Mensa för att klara av att räkna ut. Det är priset vi får betala för att handla lite billigare på nätet.

Det är många som har det tufft: Handlarna, krögarna, kulturen, idrotten, föreningslivet.

Hur påverkas vi människor när allt det där som ger tillvaron en liten guldkant plötsligt försvinner? Kortsiktigt står de flesta av oss ut. Vi knyter handen i fickan, inser nödvändigheten av restriktionerna och accepterar med en tung suck.

Hur vi påverkas långsiktigt är en helt annan sak. När vi inte längre får alla de nya intryck, insikter och erfarenheter som ett socialt liv ger oss. När de aktiviteter som vi är vana vid helt plötsligt inte längre är tillgängliga.

Det som jag personligen, och säkerligen många med mig, känner är tomhet. Ren och skär tomhet. Vi har ett utrymme någonstans som behöver fyllas med någonting av värde. Självklart sett ur ett personligt perspektiv.

I våras längtade, riktigt längtade jag efter sport på tv. Inte 20, 30, 40 år gamla fotbollsmatcher utan livesänd sport.

Nu när det behovet är tillfredsställt är det kulturen som jag saknar. En opera på Norrlandsoperan, en konsert på Nordanå.

Jag minns Iggy Pop och Ramones på torget. Cult of Luna på Trästock. Konserterna med Kent.

Är det någonting som det här året har visat är det att det som är lokalt, det som sker lokalt är viktigt. De lokala handlarna är viktiga, det lokala kulturlivet, idrottslivet och föreningslivet. Och allt annat med lokal prägel. Av olika styrka.

Om ungefär ett år är det tänkt att kulturhuset ska invigas. Hur världen ser ut då är det ingen som vet. Men gör vi inte vad vi kan/ska/förväntas göra för att stoppa smittspridningen blir det kanske en invigning med ett maxtak på åtta personer.

I tider som dessa gäller det att se bakåt, minnas det minnesvärda. Dra sig till minnes magin när Martin Fröst för klarinetten till munnen, när Esbjörn Svensson elegant låter fingrarna glida över pianotangenterna.

Men vi måste också se framåt. Vi måste våga.

Hoppas på att allt blir bättre, på att kulturhuset blir den motor för kulturlivet som så många hoppas på. Att de ”stora” artisterna och teaterföreställningarna på turné inte passerar Skellefteå utan att stanna till. Att det lilla, lokala kulturlivet också får plats i det stora kulturhuset.

Och kom ihåg: Det är alltid mörkast innan det ljusnar.

Så värna det lokala enligt tycke och smak. Och tvätta händerna ofta, hosta i armvecket, rör inte ansiktet och håll avstånd. Och använd munskydd om du känner för det.

Då kanske det kan bli en pampig invigning av kulturhuset. Det om något är någonting att se fram emot.