Enda sättet att motarbeta rasism på arbetsmarknaden är att markera hur irrelevant människors etnicitet är ur ett jobbperspektiv.
En av de viktigaste lärdomarna som det svenska samhället redan i förskolan på allvar försöker överföra till våra barn är att människors hudfärg inte definierar dem. Att mängden melanin inte säger något om en individ. Därför är det också fel att dela upp och sortera ut människor efter yttre, obetydliga, faktorer som utseende. Sedan vi kastade skallmätarna på historiens sophög har det bara funnits en väg framåt – mot ett samhälle där hudfärg är en ickefråga.
Tills nu. På senare år tycks allt fler vänsterdebattörer, inspirerade av den anglosaxiska universitetsvärlden och förvirrade nog att tro att det går att översätta en amerikansk kontext till svensk vardag, dykt djupt ned i olika postkoloniala teorier kring rasifiering och vithet. Häromdagen fick dessa draghjälp av fackföreningsrörelsen när företrädare för tre arbetstagarorganisationer gick ut i Expressen och bland annat krävde att SCB får i uppdrag att föra statistik kopplat till hudfärg och att statliga arbetsgivare ska samla in uppgifter om sina anställdas hudfärg och etnicitet.
Anna Troberg, förbundsordförande för DIK, Malin Ragnegård förbundsordförande för Kommunal och Sineva Ribeiro förbundsordförande för Vårdförbundet skriver att: “precis som könsuppdelad statistik är avgörande för jämställdheten, är data om etnicitet/hudfärg nödvändig för att kunna följa den strukturella rasismen” (Expressen 21/3).
Där har de fel. Att i vissa sammanhang, till exempel när det gäller tillgång till vård, föra statistik över kön, har relevans eftersom kvinnor och män de facto är olika rent fysiskt och i viss mån har olika behov. Likaså är det kvinnor som bär och föder barn vilket onekligen påverkar arbetslivet – även om det inte bör göra det. Men med det sagt finns det också en hel del könsrelaterad statistik som definitivt är onödig. Särskilt när det leder till krav på kvotering och särbehandling. Något som i princip alltid är fel.
Till skillnad från statistik om människors kön, vilken baserar sig på objektiva data, skulle statistiken om människors hudfärg dessutom enligt debattörerna bygga på självidentifikation, det vill säga vara helt frikopplad från verkligheten. Att någon är född utomlands eller att en eller två av dennes föräldrar är födda utanför Sverige säger noll och är inte intressant. Däremot kan det naturligtvis vara så att den som inte kan språket, inte har en svensk utbildning eller förstår de sociala koder som råder i vårt land har svårare att få jobb. Detta handlar dock inte om färgen på hud eller hår. Det behöver inte heller vara diskriminering om det till exempel handlar om arbete inom kommunikation, vård eller omsorg där språkkunskaper är av yttersta vikt.
Förutsättningarna för någon född på den somaliska landsbygden som kom till Sverige i vuxen ålder och en person född i Sverige av föräldrar från den högutbildade persiska diasporan är dessutom helt olika. Ingen tjänar på att vi klumpar ihop människor vars ursprung finns någon annanstans och skiljer ut dem från Britta Svensson från Slättberg utifrån någon sorts vithetsteori.
Vill man på allvar minska diskriminering och stoppa rasismen är det bästa – det enda rätta -- att sluta stirra sig blind på hudfärg och lägga in en extra växel i arbetet för att alla människor ska ses som individer, med samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter.