Jag kliver in i militärklädbutiken i Charkiv utan att öppna dörren. Tryckvågen från explosionen kvällen innan har blåst ut alla rutor. Fönstren har hunnit täckas med plywoodskivor men entrén återstår. Värmeaggregatet brummar. Butiksbiträdet sitter fullt påklädd med jacka och mössa. Det är minusgrader.
”Man blev lite varm när man höll på att röja, men nu är det lite kyligt” säger hon och drar jackan tätare omkring sig medan hon slår in mina termostrumpor. Jag frågar inte om de övervägt att hålla butiken stängd i dag. Biträdets attityd utstrålar att det aldrig funnits på kartan. Inspektera skadorna, slå på elverket och värmeanordningen, dra på jackan och sätt igång och jobba – så att jag får mina strumpor och min mössa.
Den ryska missilen träffade byggnaden intill butiken vid tiotiden kvällen den 23 januari. Jag såg den eller en annan missil som landade i Charkivs centrum ungefär samtidigt när jag körde in i stan söderifrån.
Detta är en normal syn i Ukraina numera. Den som kör bil på kvällen har en god chans att se ryska missiler eller kamikazedrönare som skjuts ner eller slår i marken. Det liknar ljusfenomen i fjärran.
Ingen dödades i just dessa två nedslag men elva personer miste livet i ryska missilattacker mot Charkiv på morgonen samma dag.
Så ser livet ut i Ukrainas andra största stad. Många som flydde Charkiv våren 2022 kom tillbaka senare samma år och återvändandet fortsatte under 2023. Det är nu relativt mycket liv och rörelse i staden. Utebelysningen är på och strömavbrotten sällsynta. Utegångsförbudet är inte kortast möjliga men nästan, från 23.00 till 05.00, vilket ger utrymme för kvällskommers.
Närheten till Ryssland gör dock att staden tvingas leva med terrorn och att vissa funktioner inte kan fungera som de borde. Det tar mindre än en minut för en markavfyrad ballistisk missil att nå Charkiv från ryska Belgorod. Någon tid att ta sig till skyddsrum finns då inte. Ofta hinner inte ens flyglarmet med.
Till skillnad mot skyddsrumsutrustade skolor i Kiev kan de i Charkiv inte hålla öppet. Några få procent av eleverna har undervisning i specialbyggda skollokaler i tunnelbanan. Övriga är hänvisade till distansundervisning på obestämd tid. Det är en sådan tillvaro som miljonstaden rustar för när den blickar framåt. En realitet där man bygger fler skolor som ska klara direktträffar från stora bomber.
Om denna framtid verkar dyster bör man fundera på alternativet. Charkiv har redan upplevt det, när luftrummet var öppet för ryskt flyg och det ryska artilleriet nådde staden. Det sista scenariot väntar vid en förhållandevis liten flytt av fronten. Ett par mil räcker. Av de större städerna gäller det förutom Charkiv också Zaporizjzja i söder som hade 700 000 invånare före det fullskaliga kriget. Det skulle betyda tusentals civila dödsoffer och nya flyktingströmmar. Det är det som Ryssland siktar mot och det som riskerar att inträffa om inte Ukrainas allierade tar sig samman och ger landet de pengar och de vapen och ammunition som behövs för att på allvar mota bort ryssarna.
Det råder ingen brist på beslutsamhet hos ukrainarna. De röjer upp, kavlar upp, blickar framåt. De gör sin del. Vad gör vi?
