Sedan 2011 finns en målsättning om en förstärkt vårdgaranti för barn- och ungdomspsykiatrin (BUP). Den innebär att barn och unga som mår dåligt eller har behov av att utredas inte ska behöva vänta längre än 30 dagar på en första bedömning samt ytterligare max 30 dagar till en fördjupad utredning eller behandling. Att det finns ett mål, någon sorts ambition om att barn med stora behov av hjälp inte ska behöva gå runt och riskera att bli ännu sämre, är lovvärt. När verkligheten är så oändligt långt ifrån målet som i dag blir dock målsättningen inget annat än ett tragiskt skämt.
På många håll i landet tar det flera månader för ett barn- eller ungdom att ens få en första kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin. I de fall en bedömning görs att barnet har ett skyndsamt behov av att utredas djupare kan det i värsta fall ta ett par år innan en sådan blir av. Under tiden hinner situationen ofta förvärras avsevärt. Är det så att barnet på grund av sin sjukdom eller förmodade diagnos inte klarar av att gå till skolan missar han eller hon kanske en hel årskurs och att komma tillbaka tids nog blir tuffare ju längre man varit hemmasittare.
Att regeringen och SKR, Sveriges Kommuner och Regioner, nu har slutit en överenskommelse om insatser inom området ökad tillgänglighet i hälso- och sjukvården för 2024, där det ingår en särskild satsning på 530 miljoner kronor för att regionerna ska öka tillgängligheten till barn- och ungdomspsykiatrin, är därför utmärkt. För att kvalificera sig till extrapengarna måste regionen dock uppvisa en förbättring jämfört med samma månad föregående år. Det innebär att regionerna först på egen hand behöver skjuta till mer resurser för att stärka BUP. Det är tveksamt om det blir så. Flera regioner kämpar som det är för att hålla näsan – eller rättare sagt budgeten – över vattenytan. Hade det funnits mod att i regionerna prioritera bort mindre nödvändiga saker hade det kanske funnits en möjlighet att stärka sjukvården och inte minst psykiatrin. Men både mod och insikt saknas alltför ofta. Annars hade det knappast sett ut som det gör 13 år efter att målsättningen om en bättre och mer tillgänglig barn- och ungdomspsykiatri lades fast.
Enligt SKR är det i dagsläget bara Gotland, Gävleborg, Uppsala och Kalmar av Sveriges 21 regioner där fler än 90 procent av alla barn som står i kö till BUP får hjälp i tid. I Region Västerbotten får endast 8 procent av de som väntar ett första möte inom 30 dagar. Det är under all kritik.
Gång på gång vittnar föräldrar till barn som lider av psykisk ohälsa, har ätstörningar eller svårigheter som tyder på ett neuropsykiatriskt funktionshinder, hur de får kämpa för att deras barn ska få hjälp. Hopplösheten och rädslan för vad som ska hända med deras barn när vården stänger dörren är överväldigande. Lika hopplös upplever en stor del av personalen inom BUP dagens situation. Trycket på läkare, sjuksköterskor och psykologer är hårt och många säger upp sig och söker sig annorstädes eftersom arbetsmiljön inom barnpsykiatrin är så ohållbar till följd av resurs- och personalbrist.
Tillgänglighet inom BUP handlar om våra barns framtid. Om deras rätt att inte tappa fotfästet redan som små och aldrig få en chans. Förhoppningsvis gör regeringens satsning en viss skillnad. Samhället har inte råd med ytterligare 13 år av stängda BUP-dörrar.