Vad ska det bli av Västerbottensteatern när den blir Brunnsteatern igen?

När Västerbottensteatern flyttar in i det nya kulturhuset.

Gör den till ett kulturhus för kulturutövare med repetitionslokaler, studios, verkstäder och ateljéer. Det föreslås i 27 olika Skellefteåförslag, det vill säga medborgarförslag.

Det är klokt tänkt.

Men det tycker inte Tomas Teglund (S), ordförande i nämnden för support och lokaler. Till Norran (19/9 2020) säger han bland annat att nämndens ansvar är att ”tillhandahålla lokaler för kommunens verksamheter”.

Så är det. Det är nämndens ansvar.

Teglund menar också att nämnden är ”styrd av sitt uppdrag att bara hyra ut till kommunal verksamhet”.

Men beslut inte är skrivna i sten. De kan ändras.

Se bara hur stadens socialdemokrater helt plötsligt svängde i frågan om en ny bro över Skellefteälven.

Efter att ha bevakat kommunens politik i 15 år finns det en känsla av att S-majoriteten gömmer sig bakom regler, förordningar och tidigare beslut när det passar, när de vill säga nej, och ändrar tidigare beslut när de vill säga ja.

Kulturen och kulturlivet förändras. Det gör också samhället i stort.

Gårdagens och dagens behov och lösningar är inte alltid morgondagens.

Dagens kulturvänner är kulturkonsumenter. Morgondagens lär i betydligt högre grad vara kulturproducenter. De vill vara delaktiga, skapande.

Många av dem kommer inte att sätta sig i en teatersalong för att se en pjäs av Harold Pinter, sätta sig i en konsertsal för att höra en symfoni av Shostakovich eller spendera en eftermiddag i en konsthall bland Kandinskijs geometriska verk.

Ett levande kulturliv kräver att kulturen får möjlighet att överleva och utvecklas. Det gäller både den kommersiella kulturen, den kultur som kan verka tack vare offentliga bidrag – Norrlandsoperan och Västerbottensteatern är två regionala exempel – och den folkliga kulturen, den som drivs av ”glada amatörer”.

Just nu byggs världens högsta träbyggnad i Skellefteå. Ett kulturhus med sex scener för konserter, föreställningar och evenemang, med stora foajéer för utställningar, med utställningslokaler för konst, med Museum Anna Nordlander (MAN), Skellefteå konsthall, Stadsbiblioteket och Västerbottensteatern.

Allt det där är nog gott och väl.

Att det äntligen blev ett kulturhus/konferensanläggning är självklart välkommet. Att vägen dit blev en uppvisning i beslutsvånda och senfärdighet är en helt annan sak. Ett kulturhus har diskuterats i evigheter, känns det som.

Förhoppningsvis kan konferensdelen dra till sig stora kongresser och möten. Förhoppningsvis kan kulturdelen få lite ”större” artister och föreställningar att stanna till i Skellefteå.

Går det som makthavarna tänkt och vill så går det så.

Den kulturen som konsumeras har fått sitt.

Men den producerande kulturen, den som inte får plats i det nya kulturhuset, amatörernas kultur. Var finns det plats för den? I källarlokaler här och var, runtom i Skellefteå. I kök och i vardagsrum.

Den grundläggande frågan är: Är det en kommunal uppgift att tillhandahålla lokaler för kulturamatörernas skapande.

Nej, det är det inte. Men det finns samtidigt ingenting som hindrar det.

Och visst hade det varit trevligt med en levande kultur, bortom kulturhusets trä och glas, koncentrerad till Nordanåområdet.

27 Skellefteförslag ville förvandla Brunnsteatern till ett hus för konst och kulturutövare. Lite trist och tråkigt är det onekligen att förslaget ratades rakt av, utan att någon ens tittat närmare på det och utrett möjligheterna.

Det hade 27 förslagsställande Skelleftebor varit värda.