För ett år sedan började en desinformationskampanj – understödd av islamister – att spridas i arabisktalande medier och på sociala medieplattformar som vänder sig till personer med ursprung i Mellanöstern.
Budskapet var att svensk socialtjänst kidnappar barn och att svenska myndigheter medvetet agerar för att krossa muslimska familjer och kränka föräldrar.
Kampanjen resulterade i hot och hat mot handläggare och chefer på socialförvaltningar runt om i landet. På flera håll hölls demonstrationer utanför socialkontor och domstolar och socialsekreterare på familjeenheterna kände obehag när de gick till jobbet.
Myndigheten för psykologiskt försvar (MPF) bedömde situationen som mycket allvarlig och varnade för att den skulle kunna urarta i fysiskt våld. MPF inledde också ett samarbete med kommunerna för att motverka att vilseledande uppgifter spreds.
Nu har kampanjen tagit fart igen. Enligt Sveriges kommuner och regioner (SKR), existerar problemet med aggressiva desinformationskampanjer över hela landet.
Åsa Furén-Thulin, chef för socialtjänstsektionen på Sveriges kommuner och regioner, påtalar att ”det här är ett hot mot demokratin” (SVT Nyheter 21/11 2022).
Det är naturligtvis oroande när myndigheter till följd av negativ ryktesspridning inte kan sköta sitt jobb.
Mest synd är det dock om de familjer som är i behov av stöd, men som inte vågar ta kontakt med socialtjänsten av rädsla för att de ska förlora sina barn, och om de barn som skulle ha mått mycket bättre om deras föräldrar vågat be om hjälp.
Det är utmärkt att Sveriges kommuner och regioner står upp för att handläggare ska kunna utöva sitt yrke på ett tryggt sätt, och för att människor inte ska luras av påståenden om att det finns en myndighetsstrategi som går ut på att kidnappa barn.
Samtidigt bör man inte blunda för att det finns orsaker till att den här typen av kampanjer mot socialtjänsten får fäste och sprids snabbt.
Att ansöka om ett omhändertagande av barn, enligt Lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU), är den absolut sista åtgärden som en handläggare i ett familjeärende bör ta till.
Det får dessutom bara göras om det finns ”en påtaglig risk för att ett barns hälsa eller utveckling skadas”.
Ändå finns det oändligt många fall där barn utan förvarning hämtats från sina familjer, eller sina familjehem, trots att sådana risker inte föreligger. Fall där barn helt skurits av från alla de känner utan att det kan motiveras varför.
Det finns också exempel på när socialsekreterare och politiker dömts för tjänstefel för att de felaktigt ryckt barn ur sitt sammanhang. Kritiken mot hur socialtjänsten agerar i LVU-ärenden är därför ibland berättigad.
Även om det självklart inte förekommer någon organiserad kidnappningskampanj leder okunskap till felaktiga beslut och familjer står maktlösa inför myndigheterna.
Därför är det viktigt att i det långsiktiga arbetet, för att skapa en trygg arbetssituation för landets socialsekreterare och motverka falska kampanjer, ingår en genomlysning och en uppföljning av hur kommuner och förvaltningsdomstolar agerar i LVU-ärenden och i vilken mån barnperspektivet beaktas.
När socialtjänsten inte förmår att sköta sitt myndighetsutövande på ett rättssäkert sätt är det både ett hot mot demokratin och en grogrund för otäck ryktesspridning.