I år skulle 95 procent av hushållen och företagen i Sverige ha tillgång till bredband om minst 100 megabit per sekund.
Detta enligt regeringens bredbandsstrategi från 2016.
Men satsningen misslyckades, vilket har satt fart på digitaliseringsminister Anders Ygeman (S).
I den senaste budgeten sköt den socialdemokratiskt ledda regeringen till 1,4 miljarder kronor i stöd för innevarande år. Nästa år satsas 500 miljoner.
Men enligt Post- och telestyrelsen (PTS) – som ansvarar för att främja utbyggnad och följa upp strategin – lär det inte räcka.
Strategins långsiktiga mål, att 98 procent av befolkningen ska ha bredband om minst 1 gigabit per sekund senast 2025, kommer inte heller att nås. Skälet är, som så ofta, pengarna.
2019 bedömde Post- och telestyrelsen att marknaden, inräknat stödmedel, kommer investera 31 miljarder kronor i fibernät fram till 2025. För att nå målet det året saknas dock 22 miljarder.
Och i 2020 års utvärdering, präglad av pandemins inverkan på ekonomin, räknar PTS med ungefär åtta miljarder lägre investeringar från marknaden.
Det minskar slagkraften i de statliga två miljarder som Anders Ygeman kallar en kraftig satsning.
Ändå är det just marknaden som Ygeman pekar på: ”Bredbandsutbyggnaden måste i första hand vara marknadsdriven”, sa ministern till SVT (3/2 2020) när Post- och telestyrelsen påtalade resursglappen.
I sak har han rätt. Med goda incitament, inklusive statliga styrmedel, kan marknaden föra ut internet till ett bättre pris än staten. Men då måste styrmedlen fungera.
I december 2019 gav regeringen Post- och telestyrelsen nationellt ansvar för bredbandsstöd. Myndigheten föreslog att ansökningar ”som begär lägst stödbelopp i genomsnitt per byggnad tilldelas stöd”.
Stödet skulle vara jämnt fördelat över landet och ge regionerna större frihet att peka ut prioriterade områden.
Idén är att fler får ta stöd. Det hjälper dock inte lands- och glesbygdsbor. Att stödja de som behöver minst pengar missar grupper med hög betalningsvilja, alltså de som ännu står utan bra anslutning och är angelägna om att skaffa en.
Och ju glesare befolkat, desto färre byggnader att sprida ut kostnaderna över.
Stödet är alltså vinklat mot mer tätbebyggda områden.
Under det första året med modellen fick fyra utvalda regioner – Blekinge, Värmland, Västernorrland och Västra Götaland – 34 miljoner kronor vardera.
Men för få ansökningar i de tre första regionerna ledde till att totalt 18 miljoner kronor omfördelades till Västra Götaland, som till slut fick 2000 av de drygt 3000 anslutningar som pengarna skapade.
Därtill mäts utbyggnad utifrån en så kallad absolut närhet.
Det kan vara att man bor i ett fiberanslutet flerfamiljshus. Men det räcker, enligt Post- och telestyrelsens kriterier, med att folk i glest bebyggda områden bor en kilometer från en fiberansluten byggnad för att räknas som att ha tillgång till snabbt bredband. Att förbättra hastigheten i närheten av de som inte är anslutna är dock inte samma sak som att ansluta fler.
Därför vill Anders Ygeman förenkla i kommunallagen så att kommuner får hjälpa varandra att bygga i områden utanför kommunen. Det är bra. Enligt Svenska stadsnätsföreningen kan det ge bortåt 75 000 nya anslutningar utan statligt stöd.
Men vartannat hushåll på landsbygden saknar än i dag snabbt bredband.
Regeringens digitaliseringspolitik är i praktiken envägstrafik.