Har vi råd att bo här?
Det undrade LO i en rapport från 2018 om bostadsmarknaden.
För att svara på frågan: Nej, alla har inte råd med vad som helst.
Men en person som tjänar 20 000 kronor i månaden – före skatt – kan lägga hälften av summan på hyran efter de nödvändiga utgifter som Konsumentverket listar.
Det visar en studie för den gröna och liberala tankesmedjan Fores av bland andra Hans Lind, professor i fastighetsekonomi vid Kungliga Tekniska högskolan (KTH).
Man kan fråga sig om det är rimligt att, som Konsumentverket gör, räkna med en smarttelefon för varje person över tio år och att hushållet har minst en tv, en radio, en stereoanläggning, en spelkonsol, en skrivare och en helårsprenumeration på en dagstidning.
Men även när dessa basutgifter är täckta har många låginkomsttagare, även ensamstående med barn, råd med hyfsat rymliga bostäder. Såväl nyproducerade hyresrätter som bostadsrätter.
Därför är perspektivet på individers betalningskapacitet viktigt. Många fastighetsägare, oftare kommunala än privata, kräver en inkomst runt tre gånger högre än årshyran.
En hyra på 10 000 kronor är givetvis större än en tredjedel av lönen för en låginkomsttagare. Men kravet på en tredjedel ger mindre pengar kvar till hyra än om man utgår från Konsumentverkets basnivå.
Kravet på en tredjedel gör alltså att hushåll med låga inkomster inte kan efterfråga bostäder de teoretiskt har råd med.
Inte konstigt att den politiska vänstern kräver högre bostadsbidrag. Men i stället för att dela ut mer pengar behöver staten och kommunerna ändra på inkomstkraven för att få hyra. Liksom vilka inkomster som räknas.
Många fastighetsägare räknar varken bostads- eller socialbidrag som godtagbar inkomst för en potentiell hyresgäst. Även kapitalinkomster, barnbidrag och studiemedel ratas ofta.
Att fler har råd med mer än vad som är politiskt etablerat sätter nytt ljus på andra delar av bostadspolitiken.
Exempelvis bankernas kvar-att-leva-på-kalkyler, som enligt Fores studie ligger runt 3 000 kronor högre i snitt än Konsumentverket. Man räknar helt enkelt med för höga ränteutgifter.
Och Finansinspektionens amorteringskrav och skuldkvotstak stoppar bostadsköp i de lägre inkomstskikten.
De får inte låna, fast de har råd att betala.
Många ekonomer har på senare tid lyft fram högre skatt på småhus och bostadsrätter som en del av en större skattereform. Det här gillar inte organisationer som Skattebetalarna och Villaägarnas riksförbund.
Högre fastighetsskatt ”skulle riskera att driva människor från hus och hem” menade den sistnämnda organisationeni somras. Men det är vilseledande, historiskt sett.
För exempelvis småhusägare var den samlade kapitalkostnaden negativ från 1990-talet, enligt en annan Fores-studie. Man har fått betalt för att bo. Mellan 1970- och 1990-talet var den positiv.
De senaste 50 årens utgifter kan alltså bostadsägare summera till noll. Givetvis äger inte alla samma bostad så länge, men det viktiga är ”de samlade boendekostnaderna över en hel bostadskarriär”, enligt rapportens författare.
Det perspektivet saknas ofta i den bostadspolitiska debatten.
Valet av boende bör tydligare spegla hushållets inkomster och betalningsförmåga över tid. Bostadspolitiken kan inte ha som mål att fatta privatekonomiska beslut åt alla.