Kommunpolitiker bör inte få stoppa bostäder.
Det skriver Lucas Ljungberg, jurist och projektledare på tankesmedjan Timbro (Svenska Dagbladet 26/5 2021).
I rapporten ”Farväl till byggnadsnämnden” förespråkar Lucas Ljungberg att det kommunala planmonopolet avskaffas.
Rapporten pekar på att både kommunpolitiker och befintliga bostadsägare har incitament att förhindra, fördyra eller förminska nytt bostadsbyggande.
För villa- eller lägenhetsägare handlar det om att bibehålla bostadspriserna, för kommunen om de lukrativa markförsäljningarna.
På många håll i landet är bristen på byggbar mark både stor och konstant.
Som flera paneldeltagare konstaterade på forskningsinstitutet Ratios seminarium om plan- och bygglagens oavsedda konsekvenser (26/5 2021) är det dock inte bara kommunerna som hindrar bostadsbyggandet.
Staten gör i många fall också sitt bästa. Över halva Sveriges yta anses vara någon sorts riksintresse, vilket förhindrar byggande.
Även när kommuner är intresserade av ny bebyggelse sätter strandskydd, kulturminnen eller försvarsintressen stopp.
Ratioforskaren Klas A M Eriksson pekar därtill på att antalet regleringar i plan- och bygglagen vuxit med åren. Från efterkrigstiden och framåt menar han att man inte längre bör prata om att byggmarknaden regleras utan snarare om att sektorn styrs av det offentliga.
Myndigheter och kommuner bestämmer inte bara hur höga byggnader får vara utan också hur de i detalj får se ut och vilken verksamhet de ska husera. Med sådana förutsättningar är det inte konstigt att det byggs för lite bostäder.
Men det är samtidigt inte ett alldeles enkelt område att reformera. Försök att lätta upp strandskyddet har gjorts i flera omgångar, utan några större resultat.
Det senaste – en konsekvens av januariavtalet – tycks till och med leda till försvårat strandnära byggande på platser där människor vill bo. Plan- och bygglagens olika delar har på samma sätt diskuterats under lång tid utan att några Alexanderhugg framträder.
Det grundar sig i att det alltid kommer att vara svårt att väga intressen mot varandra.
Allemansrätten och allmän tillgång till strandremsor ska vägas mot markägares rätt att bebygga sin sjönära tomt.
Behovet av bostäder och viljan att bygga och sälja dem ska passas in i en större planering. Någon måste ta ansvar för att det också finns skolor, äldreboenden och infrastruktur.
Av det skälet är Lukas Ljungbergs reformförslag intressant.
Det kommunala planmonopolet kan sägas bestå av två delar – detaljplanekravet och ensamrätten för kommunen att planlägga – och Lucas Ljungberg vill framför allt avskaffa det senare.
En privat byggherre skulle då kunna föreslå en egen detaljplan där kommunen inte gjort någon. Så länge planen överensstämmer med den kommunala översiktsplanen och uppfyller övriga lagkrav kan den bli godkänd av en föreslagen myndighet – utan att kommunen får säga nej.
Det skulle innebära att kommunerna fortfarande kan ta övergripande ansvar för samhällsplaneringen, men att efterfrågan på bostäder också skapar tryck på planläggningen.
Ett sådant tryck behövs utan tvekan. Av alla intressen som myndigheter, kommuner, lagar och regleringar tar intressen till tycks behovet av fler bostäder vara det som alltid får stryka på foten.