De senaste decennierna har världen blir alltmer sammanlänkad. Inte minst har internationaliseringen varit märkbar i Sverige. Efter inträdet i Europeiska unionen har möjligheten att resa, studera eller bosätta sig i någon av de 26 andra medlemsländerna aldrig varit mindre komplicerad än i dag. De sänkta trösklarna ställer nya krav på svensk lagstiftning. Välfärdssystemet har flera luckor som kan utnyttjas av svenskar i utlandet, vilket har varit tydligt i flera fall på senare år.

Ett sådant exempel, vilket  först uppmärksammades av tidningen Hem & hyra, handlar om en hyresgäst som utgav sig för att bo i Stockholm. I själva verket bodde hyresgästen i Ungern samtidigt som såväl bostadsbidrag som barnbidrag plockades ut. Ett halvt decennium av orättfärdiga bidrag visade sig bli en dyrköpt läxa med fyra fällande domar för bidragsbrott och ett återbetalningskrav som uppgick till en halv miljon kronor. Det framgångsrika åtalet av stockholmaren, eller snarare Budapestbon, utgör tyvärr ett unikt fall. Av de 12 000 misstänkta bidragsbrott som anmäldes till polisen i fjol ledde bara en minoritet till att åtal överhuvudtaget väcktes (SvD 2/4).

Därför var det på tiden att Riksrevisionen nyligen inledde en granskning av hur effektivt Försäkringskassan och Pensionsmyndigheten sköter bidragsutbetalningar. Mer bestämt handlar det om i vilken grad myndigheterna kontrollerar att de som omfattas av det svenska socialförsäkringssystemet och mottar stöd faktiskt lever upp till kravet om att bo eller arbeta i Sverige (Riksrevisionen 12/6).

Smolket i byråkratbägaren är dock att bidragsbrott redan är en fråga där politiker, myndigheter och andra med ansvar för välfärdens styrning redan vet vad som behöver förändras i fråga om lagstiftning. De lägst hängande frukterna för att i högre grad kunna sätta stopp för brotten har antingen redan plockats eller är på god väg att genomföras.

I mångt och mycket handlar det om att underlätta informationsdelningen mellan myndigheter, vilket skulle skapa bättre möjligheter att upptäcka felaktiga utbetalningar. Det skulle i sin tur leda till att välfärdssystemen blir såväl mer effektiva som motståndskraftiga mot bidragsbrott. Informaitonsdelning är ett avgörande steg i att säkerställa att stöden går till dem som faktiskt är i behov och att brottsligheten upptäcks i tid.

Samtidigt kan inte allt lösas med lagstiftning. På senare år har en rad utredningar poängterat att statliga och kommunala handläggare agerar alldeles för försiktigt. Problemet ligger inte sällan i bristande kunskap om vilket handlingsutrymme som finns i lagar och regler. På grund av osäkerhet och komplicerade regler utnyttjas inte den fulla potentialen i nuvarande lagstiftning. Handläggarna är därför i behov av både mer kunskap och tydligare riktlinjer för att kunna utnyttja sina befogenheter fullt ut. Utan en ökad kompetens i tjänstemannakåren riskerar även de bästa verktygen att vara ineffektiva.