Jubilar. I 20 år har Jimmie Åkesson styrt SD. I 15 år har partiet suttit i riksdagen påverkat borgerligheten.
Det firas jubileum minsann. Den 7 maj är det 20 år sedan Jimmie Åkesson valdes till partiledare för Sverigedemokraterna. Då ett parti som inte lyckats ta sig över tröskeln in i riksdagen. I valet 2002 samlade SD under partiledare Mikael Jansson 1,44 procent av rösterna och sågs främst som ett extremparti på högerkanten, vilka inte riktigt gick att ta på allvar.
I ett Sverige som fortfarande präglades av 1900-talets Socialdemokratiska hegemoni stod den viktigaste politiska kampen mellan höger och vänster, mellan frihet och socialism. Fyra år senare hade Alliansen gjort entré och Fredrik Reinfeldt och hans kolleger lyckades avsätta ordförande Persson och kunde påbörja arbetet för ett modernare, friare Sverige. I bakgrunden säkrade Åkesson i sitt första val som partiledare nästan 3 procent av rösterna i riksdagsvalet. Inte tillräckligt för att ta plats på Helgeandsholmen, men nog för att efter det vara en politisk röst att räkna med och se upp för. 2010 hände det som alla då förstått skulle hända, Sverigedemokraterna blev ett riksdagsparti.
I sitt första anförande i plenisalen satte en ung, skägglös Jimmie Åkesson tonen för det som skulle komma att bli Sverigedemokraternas signum. Med offerkoftan stadigt svept runt axlarna talade han om att “aldrig har väl etablissemanget varit så överens i kampen mot en gemensam fiende”. Han utmålade den så kallade sjuklövern som ett allvarligt hot mot det sammanhållna Sverige och påtalade att SD:s mål var att sätta stopp för “decenniers ansvarslösa invandringspolitik, massinvandring och kravlöshet”. SD utmålade sig som underdogs, de vanliga människornas röst som äntligen fick höras ända in i maktens korridorer.
Åkessons indignation var i viss mån förståelig. SD fick inte något varmt välkomnande. 2006 fanns också en tydlig gemensam syn från vänster till höger om att nyssnazister inte var ämpliga samarbetspartners och att den människosyn och bristande respekt för åsikts- yttrandefrihet och demokrati som frodades inom partiet inte var något att glädjas åt i riksdagen. Detta var dock något som relativt snabbt förändrats. Inte minst tack vare delar av den borgerliga opinionsbildarsfären som tidigt lyfte SD-samarbete som inte bara nödvändigt, utan önskvärt.
Malin Lernfelt är skribent på Liberala Nyhetsbyrån
I dag har Sverigedemokraterna kommit så nära att styra Sverige som ett parti kan göra utan att ha några egna statsråd. Deras position är på många sätt unik och det är bara att gratulera Jimmie Åkesson som hittat ett sätt att både behålla underdogpositionen, oppositionsrollen och offerkoftan samtidigt som partiet i många frågor styr den borgerliga regeringen som marionetter. Medan Åkesson stadigt stått kvar med fötterna i den nationalkonservativa leran har regeringspartierna gjort en tydlig och på många sätt olycklig resa högerut. Att Sverige behövde revidera den migrationspolitik som rådde under slutet av 1900-talet och början av 2000-talet är en sak. Men tyvärr har både M och L på samma gång blivit både mindre liberala och humana partier över lag. KD har tappat i princip hela den socialkonservativa kärna som varit partiets själ. Det är ett högt pris att betala för makt.
20 år med Jimmie Åkesson, 20 år då borgerliga partier försökt hantera de nationalkonservativa genom att göra avkall på sin egen ideologi. Kanske är det dags att inspireras av SD-Jimmie på nytt sätt och i likhet med honom vägra backa från de egna idéerna för en gångs skull?