Elbilar är inte en viktig del av lösningen på klimatproblemen.

Det skriver statsvetaren Bjørn Lomborg i Svenska Dagbladet (16/1 2021).

Texten är inte utan poänger. Många länder, däribland Sverige, subventionerar köp av laddbara bilar på sätt som har tveksam nytta i klimatomställningen.

Men på det stora hela går Bjørn Lomborg i fällor som känns igen när det kommer till borgerligheten och klimatomställningen.

Exempelvis skriver han att personbilar ”bara står för ungefär sju procent av de globala utsläppen”.

Det är samma argument som dykt upp i flygdebatten.

För det första kan man invända att sju procent är en mycket högre siffra än Bjørn Lomborg låtsas om.

För det andra bygger argumentet på ett grundläggande tankefel: på längre sikt innebär klimatomställningen att i princip alla utsläpp av växthusgaser måste bort – helt och hållet.

Då fungerar det inte att hänvisa till att någon annan bransch släpper ut mer eller att föreslå hybridbilar som den långsiktiga lösningen.

I ena stunden anser Bjørn Lomborg att fordonsflottan är ett villospår eftersom det är el- och värmeproduktionen som är den stora källan till klimatutsläpp.

I nästa andetag anser han att elbilar inte kan göra skillnad eftersom de i många länder drivs av fossil el.

Ja, just det. Världen behöver ställa om energiproduktionen från kol och olja, och när den gjort det blir nyttan av elbilarna oerhört mycket större.

Det går att resa fler invändningar mot Bjørn Lomborg resonemang. Han underskattar exempelvis gravt den tekniska utvecklingen på batteriområdet. Men hans text är egentligen inte det viktiga i sammanhanget.

Poängen är i stället denna: Svensk borgerlighet har alltför ofta resonerat på samma sätt och därför haft en tudelad inställning till klimatpolitiken.

Man förordar – som den kristdemokratiske Europaparlamentarikern Sara Skyttedal – ökat flygande eftersom flyget bara står för ett par procent av de globala utsläppen. Man förespråkar – som Moderaterna – fortsatta fossila subventioner inom jordbruket i stället för att hitta styrmedel för omställning.

Den svenska högern står bakom klimatmålen men har alltför ofta invändningar mot åtgärderna som införs.

Elbilar är suspekta, laddstolpar är dyra, vindkraftverk är fula, flyget bör minska någon annanstans och någon annan gång. Gärna klimatåtgärder, men inte just här eller just nu.

Förvisso absurda satsningar på klimatterapi har tagits som intäkt för att hela klimatpolitiken är slösaktig och dålig.

Det är synd. För förutsättningarna finns för den svenska borgerligheten att vara riktigt bra på området. Man har större benägenhet att använda sig av marknadskrafterna som verktyg och har redan en mer realistisk energipolitik än regeringen.

Liberalerna och Centerpartiet har drivit fram kraven på negativa utsläpp, som nu kopieras till vänster.

Viktigast av allt har borgerligheten förståelse för klimatfrågans moraliska dimension: att kräva stoppad tillväxt, som delar av klimatrörelsen gör, skulle drabba de som redan har det svårast.

Dessa grundförutsättningar behöver kompletteras med mer och bättre politik, ökad kunskap och ett strategiskt perspektiv på klimatfrågan.

Det sistnämnda innefattar exempelvis att inte rättfärdiga klimatutsläpp med att någon annan släpper ut ännu mer.