Den 16 september dog den 22-åriga Mahsa Amini i Teheran.
Hon hade gripits och misshandlats av den iranska regimens sedlighetspolis. Hennes hår syntes för mycket under slöjan.
Mahsa Aminis öde har resulterat i omfattande protester och demonstrationer i flera delar av Iran. Kvinnor bränner slöjor och klipper av sig håret. Det skanderas ”kvinna, liv, frihet”.
Det är inte första gången som protesterna mot hijaben hörs över världen. Tidigare i år har aktioner, där kvinnor postar bilder och filmer där de tar av sig slöjan, med hashtaggar som #No2Hijab och #WalkingUnveiled, fått stor uppmärksamhet.
Sedan 2014 har organisationen My Stealthy Freedom, startad av journalisten Masih Alinejad, kämpat för att sätta ljuset på hijabtvång och på Irans behandling av kvinnor.
Att slöjan inte är en okontroversiell bit tyg torde vara uppenbart för alla. Det är en politisk symbol och en tydlig markering för kvinnors underordning i samhället.
Överallt där islamister tar makten är en av de första åtgärderna att införa lagar som begränsar och gömmer undan kvinnor. Regler slår fast att kvinnor måste klä sig i lösa kläder, täcka sitt hår och ibland även ansiktet.
I Iran har detta varit en realitet sedan den islamska revolutionen 1979. Där måste kvinnor bära sjal och får inte heller använda tajta eller färgglada kläder. Slöjan hänger samman med att kvinnors lagliga rättigheter är betydligt sämre än mäns. Gifta kvinnor har inte ens rätt att lämna Iran utan sin makes tillstånd.
Det misogyna förtrycket är en stor anledning till att det i Sverige i dag lever tiotusentals människor som flytt från Iran. Flera av dessa har kommit att bli vårt lands främsta förkämpar mot fundamentalism och hedersvåld, och de höjer gång på gång rösten för att påtala att kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter och att frågan om hijab eller niqab inte bara handlar om individuella val.
Betydligt tystare har det ofta varit från svenskfödda vänsterfeminister och den regering som påstått sig driva en feministisk utrikespolitik. Där har man i stället böjt sig för förtrycket och kvinnliga ministrar har iklätt sig slöja vid besök i länder som styrs av fundamentalister.
Det är både fegt och svagt.
Lika fegt är att sopa förtrycket under mattan här på vår egen bakgård.
Att det finns kvinnor i Sverige som av egen vilja bär heltäckande kläder, inklusive huvudduk, är sant. Vi lever i ett fritt land och det är varken myndigheternas eller någon annans sak att ifrågasätta vad enskilda vuxna människor har på sig.
Samtidigt bör såväl vänsterfeminister som rödgröna politiker, kulturinstitutioner och stora kommersiella aktörer, fundera på vad de gör när de lägger oerhört mycket energi på att normalisera slöjbärandet och göra det till en fråga om frihet eller personlig stil. Samtidigt som man blundar för att kvinnor misshandlas, dödas och flyr för sitt liv för att undkomma det huvudduken representerar.
De människor som kämpar mot förtryck och för yttrandefrihet, öppenhet och jämställdhet i länder styrda av fanatiska religiösa regimer behöver omvärldens stöd.
Att stå upp mot slöjtvånget och med öppna ögon se förtrycket – där men också här – är det minsta vi kan göra.
Alla kvinnor förtjänar ett liv i frihet.