Man blir upprörd.
Vad annat kan man bli.
Videobilderna från George Floyds död är vidriga. De visar hur poliser misshandlar en obeväpnad svart man. Han ligger på marken. En av poliserna sätter sitt knä mot Floyds hals. Han klagar på att han har svårt att andas. Ingen bryr sig. Han slutar andas. En afroamerikansk man har kvävts till döds av poliser i Minnesota.
Ännu ett fall av polisiärt övervåld med rasistiska inslag kan läggas till handlingarna. För det här är inte första gången.
2014 dödas den 17-årige afroamerikanen Trayvon Martin av en områdesvakt i Sanford, Florida. Två år dessförinnan hade sexbarnspappan Eric Garner kvävts till döds av poliser i New York. Många minns ännu de fruktansvärda bilderna på misshandeln av Rodney King. Hur fyra poliser överöste honom med batongslag. För att senare frikännas helt.
I februari blev Ahmaud Arbery, en svart man, skjuten till döds medan han joggade i ett bostadsområde i Brunswick, Georgia. Det fallet har börjat utredas. Men först efter demonstrationer.
Uppräkningen hade kunnat fortsätta.
Man blir upprörd.
Vad annat kan man bli.
Videobilderna från kravallerna efter George Floyds död är även de vedervärdiga. De visar hur demonstranter tänder eld på bilar och byggnader, hur butiker plundras. Rapporterna talar om minst fem skottskadade poliser under kvällen och natten.
Helt oskyldiga butiksägare kan ingenting annat göra än att se på när skyltfönstren krossas, när butikshyllorna rensas.
Här är det viktigt att stanna upp ett tag. Tänka till. Ha flera tankar i huvudet samtidigt.
Självklart ska polisbrutalitet fördömas. Samtidigt får vi inte börja urskulda att från början fredliga demonstrationer av en eller annan anledning urartar till rena kravaller.
Polisvåld och polisbrutalitet är en global företeelse. Det förekommer även i Sverige – om än i betydligt mindre skala än i USA. Därmed inte sagt att det är mindre allvarligt. Förtroendet för både polis och rättsstat riskerar att skadas.
Polisen och militären har monopol på lagligt våld i Sverige. När någon dör till följd av exempelvis polisvåld måste det därför tas på största allvar och utredas noga. Men precis som i USA finns det tecken på att så inte är fallet.
Förra året granskade SVT det svenska polisvåldet (1/6 2019). Av tusentals inkomna ärenden gick ungefär hälften vidare till förundersökning. Men i slutändan hamnade bara 34 åtalade personer i rätten – av dem fälldes 13 medan resten friades.
Åklagarna anser att beviskraven är högre här än i andra brottmål. ”Man kan ha fyra–fem vittnen, och det är ändå inte tillräckligt”, säger till exempel överåklagare Anders Jakobsson till SVT.
Så får det inte vara. Bara själva misstanken om att det existerar olika straffskalor borde få varningsklockarna att ringa.
Det går att fundera i termer av olika tekniska lösningar. Man kan till exempel förse poliser och annan blåljuspersonal med kroppskameror. Det har polisfacket tidigare argumenterat för.
Det blir lättare att snabbt kunna avfärda falska anklagelser mot poliser.
Det blir lättare för åklagare att agera när eventuella överträdelser i tjänsten finns dokumenterade.
Det här är aspekter på polisarbetet som vi borde ta oss en ordentlig funderare på. Den svenska polisen har att handskas med en allt tyngre gängbrottslighet. Och tyngre brottslighet riskerar självklart att trappa upp våldet mellan ”tjuv och polis”.
Det här är någonting som politiken, polisväsendet och rättssystemet måste förbereda sig på.