Merparten av de 26 miljarder kronor i internationellt bistånd som årligen förmedlas av myndigheten Sida går till insatser som utförs av andra aktörer, Sidas samarbetspartners utomlands. Därför är myndighetens val av samarbeten i mottagarländer en central del i den svenska biståndsverksamheten.
I en nysläppt rapport från Riksrevisionen kritiseras Sida och regeringen dock för brister i styrningen och beslutsprocessen kring hur man väljer samarbetspartners. Huvuddragen i kritiken är att Sida behöver bli bättre på att redovisa valen man gör, och hur de är tänkta att bidra till att uppnå de mål som verksamheten ska sträva mot.
Det konstateras också att regeringens styrning av myndigheten ger utrymme att anpassa verksamheten till landsspecifika förutsättningar och kontexter. Med verksamheter över hela världen, i länder med brutalt olika förutsättningar, är det viktigt att den typen av flexibilitet finns. Regeringen kunde vara tydligare, och främst mer fokuserad i strategierna man upprättar. Att strategierna är väldigt omfattande, innehåller många olika stödområden och mål bedöms försvåra för Sida att ha en helhetssyn i genomförandet. Att smeta ut biståndet över allt för många goda ambitioner är inte gynnsamt för tydlighet och transparens, eller ens för själva verksamheten i sig.
Vidare menar Riksrevisionen även att Sida i större utsträckning bör låta lärdomar från tidigare insatser vägleda beslut. Särskilt i helt nya insatser konstaterar man att lärdomar från tidigare projekt saknas. Brist på institutionellt lärande skapar stora risker.
Svensk biståndsdebatt har i stort tenderat att kretsa kring enprocentsmålet. Ambitionen och viljan att hjälpa är utan tvekan hög, men det olyckliga är att andra viktiga aspekter hamnar i skymundan när biståndspolitiken främst blir en budgivning. Särskilt med procentmål tenderar fokus att bli storleken på summorna, snarare än värdet de i sin tur producerar.
Det är lätt att man hamnar i en mastodontverksamhet som blir svår att överblicka. 26 miljarder är inte småpotatis i en statsbudget. Att följa upp hur pengarna används, att dokumentera och skapa transparens är inte det lättaste.
Regeringen vill nu ta från biståndsverksamheten för att finansiera flyktingmottagande. Om det kan man tycka bu eller bä, men argumenten att det på sikt kan göra länder mer instabila och farliga är inget att rycka på axlarna åt. Vad som vore önskvärt är dock att regeringen även tar ett omtag i biståndspolitiken, och gör en mer övergripande översyn för att fokusera styrningen. Ett mer effektivt Sida skulle säkerställa att pengarna Sverige satsar gör större nytta för fler.