Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.
Det ska socialdemokraten Gustav Möller (1884–1970) ha sagt.
Och få slöserier är en stöld i så bokstavlig bemärkelse som bidragsfusket. Skrupellösa individer tillskansar sig offentliga medel som de inte har rätt till. Skattebetalarna får stå för det kriminella kalaset.
Ett flertal extremfall har uppmärksammats stort. Människor som hävdat att de är rullstolsburna, men som visat sig kunna gå när myndigheterna oannonserat knackat på. Eller Iraks försvarsminister, som plockade ut bidrag från Sverige.
Det är exempel som författaren Hanne Kjöller tar upp i sin nyligen utkomna bok ”Handbok för fifflare” (Fri tanke förlag).
I den går hon pedagogiskt igenom hålen genom vilka skattepengar läcker ut. Och det finns många sätt att tillskansa sig pengar för den som känner sig manad. Fel i folkbokföringen fortplantar sig genom systemen och leder till felaktiga utbetalningar.
Det rör sig om såväl dubbla identiteter, som skenskilsmässor där ett par fortsätter leva tillsammans, men skiljer sig juridiskt för att det ger tillgång till mer förmånliga utbetalningar.
Felaktiga eller förfalskade arbetsintyg slinker igenom beslutsprocesser. Som Hanne Kjöller skriver skulle det offentliga, när det kommer till skattebeslut, aldrig nöja sig enbart med information som lämnas av de berörda individerna. Men för bidrag går det tydligen utmärkt.
Det tycks höra ihop med idén att det tyder på en ful människosyn att varna för fusk, att det innebär att sparka på de mest utsatta.
Tilliten till enskilda individer riskerar på så sätt att rasera tilliten till socialförsäkringssystemet, som blir svårt att upprätthålla om vissa plockar ut mer pengar än vad de egentligen ska.
Politiker från höger till vänster bör vara måna om att täppa till hålen. Ändå har arbetet präglats av mycket papper, lite verkstad. Utredningsbetänkanden har staplats på hög samtidigt som åtgärderna varit färre.
Regeringen föreslog satsningar i sin budget, som lämnades orörda av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna i deras budgetreservation. Bland annat pengar som ska gå till ökat kontrollarbete på myndigheterna, och medel för en helt ny myndighet för att motverka fifflet.
En samordnande myndighet, med ett övergripande ansvar, kommer åtminstone delvis åt Hanne Kjöllers huvudsakliga diagnos på problemet: att det är för många kockar som rör i soppan.
Men frågan är om det är den mest kostnadseffektiva åtgärden. Det är ofta den främsta kritiken som riktas mot att bygga ut kontrollsystemen: att det riskerar att kosta mer än vad det smakar.
Bidragsfusket tros i de flesta beräkningar kosta Sverige miljardsummor. En effektiv reform lär alltså vara självfinansierande.
Samtidigt är det talande att man inrättar en ny myndighet, innan man låter samköra fler system mellan olika myndigheter. Hanne Kjöller menar till och med att om alla myndigheter fick tillgång till Försäkringskassans system (SSBTEK), skulle hon inte behövt skriva sin bok.
Samkörning skulle även ha den fördelen att bidragssökande skulle slippa lämna in intyg till olika mottagare.
Se där, det tycks gå att hindra fusket samtidigt som man förbättrar för bidragstagare med faktiska behov.
Det vore onekligen att slå två flugor i en smäll.