Betygsutredningen lämnade i förra veckan över betänkandet ”Bygga, bedöma, betygsätta – betyg som bättre motsvarar elevernas kunskaper” till utbildningsminister Anna Ekström (S).

Utredningen går i huvudsak ut på att motivera varför ämnesbetyg bör ersätta kursbetyg i gymnasieskolan och beskriva hur det i praktiken ska gå till.

I dagens gymnasieskola får man betyg i varje kurs i stället för i varje ämne som i grundskolan. Utredningens författare menar att detta leder till att ”elever upplever att målet med utbildningen är att ’beta av’ kurser snarare än lärande”.

I stället ska betyget eleven får motsvara hur hen kunskapsmässigt ligger till i slutet av gymnasiet. Eleverna ska fortsatt få betyg för varje nivå i ämnet. Men det är det sista betyget som ska avgöra meritvärdet.

Reformen uppges kunna leda till minskad stress, hos såväl lärare som hos elever. Men frågan är om så verkligen är fallet.

I grund och botten är det konkurrensen om attraktiva högskoleplatser som skapar stress hos gymnasieeleverna, och det är ingenting som går att trolla bort genom en betygsreform.

Förslaget riskerar också att spä på betygsinflationen. Ett C i exempelvis svenska, i första och andra ring på gymnasiet, samt ett A i tredje, skulle resultera i ett A. Med dagens betygsystem resulterar det i stället i två C:n och ett A.

Dessutom finns det en risk att gymnasieungdomarna skulle se ämnesbetygen som en förevändning att lata sig igenom ettan och tvåan, och först börja slita på allvar i sista ring.

Sådana tendenser finns redan i högstadiet där ämnesbetygen gäller.

Utredningen föreslår också något som man kallar ”kompensatorisk betygssättning”.

Med dagens betygssystem kan en elev prestera bra överlag i en kurs, men prestera sämre i ett enskilt betygskriterie och därmed få ett väsentligt sämre betyg.

Detta menar betygsutredningen ska ersättas med ett system där läraren gör en sammanvägd bedömning och där goda prestationer inom de flesta betygskriterierna kan ”väga upp” sämre prestationer inom ett annat.

Även detta påstås minska stressen hos både lärare och elever eftersom färre omprov inom enskilda betygskriterier behöver göras och rättas. Men även detta förslag – trots att det kan verka mer rättvisande än dagens system – kommer bara att bidra till att artificiellt driva upp elevernas betyg och spä på betygsinflationen.

Därutöver är frågan hur många som i praktiken får exempelvis ett A i alla betygskriterier utom ett. Om man till exempel är bra på att skriva engelska lär man också vara ganska bra på att läsa engelska.

Problemformuleringen verkar främst hypotetisk.

Det är bra att regeringen tar gymnasieelevers psykiska ohälsa på allvar. Men i det avseendet verkar betygsutredningen missa målet.

Även om det nya betygssystemet ofta används som en projektionsyta för ungas psykiska ohälsa är det knappast grundorsaken.

Hur man än vrider och vänder på saken kommer konkurrensen om ett begränsat antal högskoleplatser att finnas kvar – och den som vill ha bra betyg kommer att behöva slita och stressa.

Det kan inget reformerat betygssystem motverka.