Vem är svensk? En intressant fråga. Vem som är svensk beror lite på vem man frågar och i vilken kontext frågan ställs. Den hör också ihop med frågan: vad är en svensk? Det enklaste och på många sätt mest korrekta svaret är att den är svensk som har ett svenskt medborgarskap. Samtidigt går det inte att blunda för att det finns människor som är födda i Sverige och kulturellt är svenska men som flyttat och bytt medborgarskap till följd av äktenskap eller liknande. De är fortfarande på många sätt svenska. Sen finns det människor som är svenska medborgare men inte är intresserade av att vara en del av det svenska samhället. Eller så har man rötter både i Sverige och någon annanstans och är samtidigt svensk och kanske finsk, fransk eller chilensk. Människors identitet bygger på mycket mer än bara papper.
Naturligtvis har pappren ändå betydelse. Särskilt om det uppstår ett skarpt läge. Ett medborgarskap medför både rättigheter och skyldigheter. Dock inte oändliga sådana.
I en debattartikel i Expressen (22/7) frågar sig Patricio Galvéz, som räddade sina sju barnbarn från krigets Syrien, och senare grundade barnrättsorganisationen Repatriate the Children, vem som är svensk i statsminister Ulf Kristerssons (M) ögon?
Galvéz citerar från statsministerns tal i Almedalen när Kristersson underströk att ”skydda svenskars liv och säkerhet är min och regeringens allra främsta uppgift och skyldighet”. Han ifrågasätter hur det kan komma sig att regeringen gjort stora ansträngningar för att få hem svenskar som hållits frihetsberövade i bland annat Iran och Irak samtidigt som man inte agerat för att ta hem de barn som fortfarande lever kvar i interneringsläger i Syrien med föräldrar som en gång valt att ansluta sig till IS. Galvéz undrar om Kristerssons omsorg bara gäller vissa svenskar. Han menar också att “den mycket ojämlika behandlingen av svenskar i nöd utomlands väcker frågor om tillämpningen av rättsstatens principer och vem som räknas som svensk i Kristerssons och Billströms Sverige”.
Att regeringen inte agerar för att hämta hem de kvarvarande IS-svenskarna handlar knappast om att deras svenska medborgarskap skulle vara mindre värt. Snarare om att det är skillnad på att som svensk på sin semester oförskyllt hamna i svårigheter och på att aktivt söka sig till och bli en del av vidrig en terrororganisation som befinner sig i krig med hela västvärlden och allt som Sverige är och står för. Att oskyldiga barn hamnat i en fruktansvärd situation i lägren i Syrien är sant. Men det är också sant att många av dem aldrig varit i Sverige och att de ingår i familjer som med vett och vilje vänt Sverige ryggen för att bygga ett kalifat. Den svenska staten kan inte hipp som happ gå in och ta barnen från deras föräldrar. Och barnens föräldrar får leva med konsekvenserna av sitt agerande.
Nyligen förtydligade utrikesminister Tobias Billström (M) vad som gäller, och det är att “även om staten har beredskap att bistå i nödsituationer varken kan eller ska den ta ett allomfattande ansvar för alla personer med viss anknytning till Sverige. Ett beslut att utvandra från Sverige innebär alltid att man avsäger sig vissa skyldigheter och rättigheter”. Billström underströk även att man inte ska resa till platser som UD avråder ifrån.
Det är knappast för mycket begärt att man som svensk känner till vad som gäller och inser att sådant som lojalitet går åt båda hållen. Vill man hellre vara en del av Islamiska staten är det heller inte orimligt att svenska staten tar ett steg tillbaka.