Rubriken i inledningen av den femåriga nationella digitaliseringsstrategi för skolväsendet som antogs av regeringen 2017 är ”Moderniseringen av Sverige börjar i skolan”. Redan där sattes tonen. 

Det som är modernt är i Sverige per definition alltid lika med rätt och bra. Ut med det gamla in med det nya. Så har det varit i vårt land under de senaste 60-70 åren. Ingen har tid eller lust att fråga varför eller om det är rimligt att kasta bort sådant som är vetenskapligt underbyggt, beprövat och sedan länge välfungerande.

Så vinner inte heller lärare som förespråkar katederundervisning, riktiga böcker och handskrift inspirationspriser på lärargalan eller lyfts fram som en stjärnor på nationella konferenser för skolledare. 

Tvärtom utmålas de som vågat sig på att ifrågasätta den genomgripande digitaliseringen som bakåtsträvande Caligulas vilka inte förstår elevernas bästa. Det är dock precis vad de gör.

Digitaliseringsstrategins mål är att ge ”alla barn förståelse för hur digitaliseringen påverkar världen och våra liv, hur programmering styr såväl det informationsflöde vi nås av som de verktyg vi använder, liksom att få kunskap om hur tekniken fungerar för att själv kunna tillämpa den”. 

Den syftar också till att öka likvärdigheten. Det är det i sig inget fel på. Vi lever i en alltmer digitaliserad värld och i en sådan måste unga människor kunna känna sig hemma. Problemet är att digitaliseringsivern tillåtits ta över i sådan omfattning att det fått allvarliga negativa konsekvenser.

Forskning visar tydligt att barn lär sig stava bättre och får en mer utvecklad finmotorik och läsminne genom att skriva för hand. Nerverna i hjärnan aktiveras när vi utför en rörelse och formar bokstäverna med handen. Likaså finns det studier som visar att läsning på papper gynnar inlärning på ett helt annat sätt än när barn tar del av texter via skärm. 

Datorernas ständiga närvaro i skolan innebär dessutom ett störningsmoment när det kommer till fokus och koncentration eftersom de förutom instuderingsmaterialet innehåller appar och länkar till saker som ur ett kort perspektiv uppfattas som roligare och mer intressanta än fysik eller franska.

Ändå väljer många skolor helt och hållet bort fysiska böcker i många ämnen. Att lära barn skriva ordentligt för hand finns knappt på kartan.

I år löper den nuvarande digitaliseringsstrategin ut och det är dags för myndigheterna att ta fram en ny. Om man verkligen vill att denna nya plan ska leda till ökade kunskapsresultat och förbättrad inlärning är det dags att ställa frågor som vad, hur och varför? 

Fokus måste ligga på innehåll snarare än teknik och det måste finnas möjlighet – eller allra helst en uppmaning – till skolväsendet att välja bort de digitala verktygen när de motverkar skolans huvuduppgift – inlärning.

Det som är modernt kan vara bra. Men det kan också vara obeprövat och i sanning helt värdelöst. Skolan ska bygga på vetenskap och inte på experiment. I läroplanen står det också att eleverna ska ges ”ett kritiskt och ansvarsfullt förhållningssätt till digital teknik”.

 Detsamma måste gälla Skolverket och den regering som fattar beslut om en ny digitaliseringsstrategi för skolväsendet.