Det går inte bra för Miljöpartiet.
Kanske kan ett byte på en av språkrörsposterna få vindarna att vända.
Om tekniken fungerar har Miljöpartiet ett nytt kvinnligt språkrör strax efter lunch på söndag.
Valberedningen vill se partisekreteraren Märta Stenevi. Som dock utmanas av riksdagsledamöterna Annika Hirvonen och Rebecka Le Moine och av Umeåpolitikern Elin Söderberg.
Som svar på den inledande frågan: Nej, så enkelt är det inte.
När partiets avgående språkrör, stjärnvärvningen Isabella Lövin kallades hem från Bryssel, för att tillsammans med Per Bolund leda partiet, var förväntningarna högt ställda.
Men det blev inte som miljöpartisterna hade tänkt sig. Opinionssiffrorna fortsatte rakt neråt. I en färsk mätning i Expressen (12/1 2021) landar partiet på exakt fyra procent.
Så Miljöpartiets grundläggande problem får sökas någon annanstans. I miljö- och klimatpolitiken. I att folk i allmänhet, och presumtiva väljare i synnerhet, saknar förstroende för de grönas politik.
Det borde vara goda dagar för Miljöpartiet. Ett parti som i teorin är vad man heter – ett parti för miljön.
Det har nog aldrig pratats så mycket miljö och klimat: minskad klimatpåverkan, ökad biologisk mångfald och ett hållbart vattenuttag. För ett nämna några nämnare. Men mitt i en klimatomställning kämpar ett miljöparti för sin plats i riksdagen.
”Min bild är att det finns många väljare som delar våra miljöbilder, och det vill vi göra, men man litar inte riktigt på oss och har inte förtroende för vår politik.”
Så beskriver det blivande (?) språkröret Märta Stenevi partiets problem i en TT-intervju (27/1 2021).
För att komma från en toppolitiker är det en ovanligt rättfram analys. Inget hymlande och krumbuktande här inte.
Dessutom är det en analys som är lätt att dela. Folk i allmänhet saknar förtroende för de grönas politik. Det har varit för mycket plakatpolitik, för lite verklighetsförankrad, progressiv miljöpolitik.
Regeringssamarbetet med Socialdemokraterna har dessutom kostat. Såväl ideologiskt som opinionsmässigt.
För att få sitta kvar på maktens piedestaler har MP tvingats ge avkall på hjärtefrågor som närmandet till Nato, Bromma flygplats fortsatta existens, motorvägsbygget Förbifart Stockholm och försäljningen av Vattenfalls tyska brunkol.
Att backa i så principiellt viktiga frågor inger inte förtroende. Miljöpartiet tycks ha hamnat i ett läge där plakatpolitiken blivit viktigare än verkliga förbättringar på miljöområdet.
Ett exempel är kemikalieskatten på elektronik, som gjort att svenska företag tappat i försäljning när konsumenterna handlar billigare, miljösämre produkter från utlandet.
Ett annat är klädskatten som beskattar alla kläder, oavsett om de innehåller farliga kemikalier eller inte.
Det finns fler.
Låt oss nu utgå ifrån att partisekreteraren Märta Stenevi blir Miljöpartiets nya kvinnliga språkrör.
Vad behöver hon (och partiet) göra för att vända den negativa utvecklingen?
Själv tror hon att det handlar om att vara tydliga med vad partiet vill inom andra områden än miljö- och klimatpolitiken.
Så kan det mycket väl vara. Men kanske än viktigare är att slipa bort de miljöextremistiska kanterna som uppenbarligen fått många väljare att lämna partiet. Det gäller att hitta en balans mellan miljödrömmar och verklighet.
Med Maria Wetterstrand och Peter Eriksson som språkrör hade Miljöpartiet någonting stort på gång. 2010 landade MP på nästan åtta procent i riksdagsvalet.
Men det var då det. Nu är situationen en annan. Miljöpartiet kämpar för sin riksdagsexistens.
Ska man lyckas klamra sig kvar måste man hitta en miljöpolitik som har stöd i bredare lager hos de svenska väljarna.