Problemet med Nyamko Sabunis partiledarskap var sällan att hon hade otur när hon tänkte, snarare när hon kommunicerade.
Den stora skillnaden, jämfört med efterträdaren Johan Pehrson, ligger just i kommunikationen: även om sakinnehållet i mångt och mycket är identiskt har han lyckats bättre med att få folk att lyssna och förstå partiets poänger.
Det skadar inte heller att Liberalerna, under lång tid, drivit frågor som ligger helt rätt i tiden.
Frågor som tidigare var kontroversiella är nu snarare självklarheter. Men det gäller att inte fastna i segertåget. Att våga väcka kontrovers är en förutsättning för att hitta de frågor som kan bli morgondagens självklarheter.
Framsynt politik stryker sällan medhårs. I det ljuset kan lanseringen av Liberalernas valmanifest ses som en framgång.
Uppmärksammat och ifrågasatt – inte minst på Twitter, där tonläget skvallrar om den stundande valrörelsen – var partiets förslag om att införa en ”förskoleplikt” för barn som ligger efter i svenska språket.
Konkret innebär förslaget att den BVC-kontroll, som de allra flesta tvååringar genomgår, i vilken det ingår en språkbedömning, ska bli obligatorisk för barn som inte är inskrivna i förskolan.
Föräldrar till barn som konstateras ligga efter ska ha ansvar för att sätta barnet i förskola, och det ska följas upp. Fortsätter barnet att gå hemma kan det, om det är en del av större missförhållanden i familjen, utgöra en av grunderna för ett tvångsomhändertagande.
Eftersom förslaget berör familjesfären är det inte konstigt att det väckt starka känslor. Särskilt som det berör väldigt små barn.
Inom Liberalerna finns det en tendens att förklara motgångar och kritik med att kommunikationen brustit. Felet kan inte ligga på politiken, problemet är att folk inte förstått.
Det finns ett särskilt liberalt självförtroende, byggd på en övertygelse om att man tenderar att få rätt med tiden.
Men lika sant som att en blind höna ibland kan hitta ett korn är det att en liberalpartist ibland kan ha fel.
Förslaget bygger på en genuin vilja att komma till rätta med ett verkligt problem. Språket är en förutsättning för att klara av skolan.
Tanken är troligen att förslaget ska uppfattas vara mindre drakoniskt än att införa obligatorisk förskola för alla barn. Men även det nuvarande förslaget innebär alltför ingripande åtgärder.
Mindre tvång är bra, men inget tvång vore allra bäst. Grundproblemet med lösningen som Liberalerna presenterar är att den är så typiskt folkpartistisk. Föräldrar ska vara fria att välja hur de vill uppfostra sina barn. Men fria under ansvar och statliga pekpinnar.
Dessutom riskerar det att göra barnen en björntjänst om föräldrar som inte behärskar svenska känner sig tvingade att tala det hemma.
Trygghet i sitt förstaspråk är A och O för barns språkutveckling. Ett stabilt modersmål är därför viktigare än att tvååringar kan svenska.
Att det finns många förskolor där en majoritet av barnen och personalen inte pratar svenska är ett annat problem som behöver åtgärdas. Innan dess är förskolan ingen garant för att barn lär sig svenska.
Problemet med förslaget är inte hur det kommunicerats, eller att folk i gemen missförstått.
Problemet är att den här gången hade Liberalerna otur när de tänkte.