Marcus kände aldrig igen sig i sin adhd-diagnos, och upplevde inte att han var annorlunda än jämnåriga. Problemen som ledde fram till diagnosen tror han snarare berodde på bristande mognad, berättar han för DN (28/8). Nu är den borta. Diagnosen som ställdes på honom i mellanstadiet är avskriven.
Marcus är en av de som fått sin diagnos omprövad på Sveriges första mottagning för av- och omdiagnosticering av adhd och autism. Mottagningen kom till som en reaktion på att fler söker sig till vården på grund av en ställd diagnos de inte känner igen sig i. I region Skåne, där mottagningen ligger, har det handlat om en person i veckan de senaste åren.
Mottagningen drivs inom ramen för ett forskningsprojekt, med syfte att ta fram arbetsmetoder som sedan kan användas på flera håll. För idag är det oklart hur patientgruppen det handlar om hanteras. Att få möjlighet till omprövning eller avskrivning är långt ifrån självklart. Risken är att en neuropsykiatrisk diagnos påverkar de drabbades utbildnings- och arbetsmöjligheter, vilket är en vanlig anledning att folk önskar avskrivning.
Visserligen har regelverk inom Försvarsmakten och Polisen ändrats så att det idag inte är omöjligt för den med en diagnos som bedöms lindrig att bli polis eller verka inom det militära. Det minskade stigmat är bra, att de med lindrigare besvär undviker att söka hjälp de behöver för att inte påverka sina livsutsikter är inte önskvärt.
Samtidigt kan en diagnos fortfarande vara ett hinder. Till exempel innebär det att det blir mer omständigt att skaffa körkort. Det kan det finnas goda skäl för. Men det gör också att den som är diagnostiserad med adhd eller autism är utlämnad till läkares bedömningar och intyg. Särskilt problematiskt är det för dem som trots att diagnosen ställts, inte haft behov av vare sig medicinering eller hjälpmedel. Likt Marcus. Då blir diagnosen i praktiken bara ett hinder.
Eftersom problem att klara vardagen är ett krav för diagnos, och ett av huvudsyftena med diagnostik är att kunna sätta in behandling, är det här en märklig patientgrupp. I den typen av fall rör det sig sannolikt om en överdiagnostisering, en risk det varnats för allt mer i takt med att antalet adhd-diagnoser ökar. Förmodligen drivs det på av att många kommuner inte sätter in ordentliga stödresurser i skolan förrän det finns ett dokumenterat neuropsykiatriskt funktionshinder.
Att ställa diagnos och sen tvingas avskriva den är bortslösade vårdresurser. Det är resurser som hade kunnat gå till de med ett faktiskt vårdbehov. Köerna till såväl barn- och ungdomspsykiatrin som utredning för vuxna är långa, och i dem står många med omfattande hjälpbehov. Det går att prata om problemet med överdiagnostisering, utan att mena att de inte ska ha hjälp. Och utan att förneka att det bland barn från familjer med sämre socioekonomisk status troligen snarare är fråga om underdiagnostisering.
Även om vårdens resurser är knappa kan den inte lämna patienter som inte känner igen sig i sin diagnos i sticket. Sophia Eberhard, en av forskarna bakom mottagningen, har en god poäng när hon i DN betonar att det är den offentliga vården som ställt de här diagnoserna, och därför har ett ansvar för dem. Marcus fall är inte unikt, och det är på hög tid att svenska vården lyssnar och lär från personer som honom.