Integrationsminister Anders Ygeman (S) anser att det är dåligt att ha områden där majoriteten av befolkningen har utomnordiskt ursprung och lyfter idén om att Sverige borde ta intryck av Danmark, som infört ett klassningsystem där man delar upp sina invånare utifrån från ”ickevästliga” eller ”västliga”. Andelen ickevästliga personer är idag det viktigaste kriteriet för om ett bostadsområde i Danmark ska hamna på den så kallade ghettolistan.

Utspelet gjordes i en intervju i Dagens Nyheter i helgen och Ygemans ord har väckt både indignation och irritation. Med rätta. Förslaget är urbota korkat, av flera anledningar. 

Huvudsakligen för att det inte är människors etnicitet eller ursprung som är anledningen till att vi har utanförskapsområden där kriminalitet och fattigdom växer bortom samhällets kontroll. Men också för att det är rent rasistiskt att registrera människor efter ursprung och anpassa regelverk om var man får och inte får bo utifrån var en person eller dennes föräldrar är födda.

Från att Sverige varit ett land där antirasism och inkludering betydde att man inte delade upp människor utifrån medfödda egenskaper och där målet var ett samhälle där alla är jämlika och har samma rättigheter och skyldigheter, dyker det numera allt oftare upp förslag som går ut på att vi ska lösa olika problem med hjälp av särbehandling, kvotering, registrering av hudfärg och andra orimliga metoder hämtade från den anglosaxiska identitetspolitikens träskmarker. 

Det är orimligt.

Självklart är det allvarligt att vi har enklaver där människor lever i ett parallellsamhälle långt bort ifrån allt det som präglar det Sverige de flesta av oss känner till. Där det upplevs som ett mer tilltalande alternativ för många unga att gå med i ett gäng än att studera på universitet och där kvinnor inte kan röra sig fritt utan att täcka sig. Det är naturligtvis något politiken måste bidra till att lösa. 

Många av verktygen finns redan idag. Trots att flera kommuner har ett relativt stort bestånd i sin allmännytta med lägenheter i olika stadsdelar har man valt att tilldela människor som lever i social utsatthet eller nyanlända som saknar en naturlig koppling till majoritetssamhället bostäder på samma plats. Det är att aktivt skapa problem. Likaså att kraven på självförsörjning och kvaliteten inom SFI-utbildningen allt för låg.

Vill man komma åt de utsatta klustren är den enda lösningen att stärka insatser och krav för att hjälpa människor att hjälpa sig själva. Att börja räkna “icke-västliga skallar” är däremot helt oacceptabelt. 

Utanförskapet löses inte genom ofrihet och att människor med svart hår stämplas som problem.