Dagar som denna är det lätt att tankarna skenar, löper amok.
Uppriktigt sagt så vet vi inte så mycket. Mer än att en polis avlidit på sjukhus efter att ha skadats i en skottlossning i Biskopsgården i Göteborg. Han blev polis nummer 33 som sedan början av 1900-talet avlidit under tjänstgöring på grund av dödligt våld.
Hittills är alla tidigare polismord uppklarade, utom ett.
Mitt i sorgen är det viktigt, oerhört viktigt, att mordet klaras upp, att de ansvariga och inblandade kan lagföras.
För ingen, absolut ingen, ska tro att det går att komma undan ett polismord.
Vi vet inte om skottet var avsett för polisen eller om det var menat för någon annan.
Vad vi däremot vet är att mordet är att betrakta som ett angrepp på det svenska samhället.
Vad vi också vet är att det var många som såg den här utvecklingen komma. Med gängkriminalitet, våld och otrygghet. Med rekrytering till de kriminella gängen. Och det för flera decennier sedan.
Andra smålog åt dåvarande Folkpartiets kartläggning av svenska utanförskapsområden. Valde att blunda för segregationen.
Nu vet vi att vi borde ha lyssnat. Att vi borde ha tagit itu med problemen.
Nu är det så dags. Nu när unga män bär skjutvapen, när barn som ännu inte nått tonåren skjuts ihjäl, när droghandeln och prostitution föder och göder de multikriminella gängen.
Det har gjorts en hel del de senaste åren. Mycket har varit bra. Men det gjordes för sent. Brottsligheten hade hunnit slå rot.
Det har sagts många gånger, och kommer att sägas många gånger till: Nu får det vara nog. Våldet har gått för långt.
I den bästa av världar kan längre fängelsestraff göra skillnad. Men knappast mer än på marginalen. När du står där med pistolen i handen är det inte skillnaden mellan 20 och 25 år i fängelse du tänker på. Det är helt andra saker. Om du överhuvudtaget tänker.
Vad kan göras? Vad är rimligt att göra?
Först och främst måste poliserna bli fler och få större befogenheter. Smugglingsvägarna för vapen, narkotika och människor måste kartläggas och krossas. Tullen behöver precis som polisen större befogenheter och mer resurser.
Men framför allt handlar det om att lita på människor och deras förmåga, att ge dem chansen. Ge dem alternativ till ett liv som kriminell: arbete, arbetamarknadsutbildning. Se till att skolan lever upp till sitt kompensatoriska uppdrag. Ge alla chansen.
Nu är tid för sorg, för eftertanke.
Sedan är det tid, hög tid, att ta itu med orsakerna till hur det här kunde hända.