Den svenska a-kassan är sämst i Norden, enligt en ny kartläggning från samarbetsorganet OECD (Aftonbladet 31/5 2021).
Sett till den ersättning som betalas ut vid arbetslöshet hamnar Sveriges arbetslöshetsförsäkring på plats 21 bland EU:s 27 medlemsländer.
Det beror delvis på medveten reform, delvis på politisk försummelse.
Alliansregeringens förändringar från 2006 och framåt syftade till att skapa bättre incitament för arbete. I kombination med att inkomsttaket legat stilla har a-kassan allt mer kommit att bli en grundförsäkring, som erbjuder ett basalt skydd men som samtidigt har relativt låg så kallad kompensationsgrad. Bara runt 30 procent av de som får a-kassa får ut 80 procent av sin lön i ersättning.
I arbetsmarknadens mer högutbildade segment, exempelvis akademikernas a-kassa, får bara fem procent ut 80 procent av lönen.
Det är inte en så allvarlig utveckling som vissa på vänsterkanten vill göra gällande. Även om grundskyddet inte är jättestarkt har många med högre löner tilläggsförsäkringar – ofta via fackförbunden – som driver upp kompensationsgraden.
Men det ställer förstås frågan på sin spets: vad är det för principer och system vi egentligen ska ha?
Att a-kassan omvandlas till ett grundskydd med privata tilläggsförsäkringar går att försvara. Men många svenska politiker verkar fortfarande låtsas som om inkomstbortfallsprincipen – att nästan hela lönen täcks vid arbetslöshet eller sjukskrivning – är allenarådande.
Det är inte heller tydligt vad januariavtalets skrivningar om flexicurity kommer att innebära i praktiken. Att inspirationen hämtats från Danmark är uppenbart, men inte exakt vilka delar som ska importeras över sundet.
I januariavtalet benämns flexicurity enbart i relation till arbetslöshetsförsäkringen, vilket är märkligt snävt.
Grundtanken med den danska modellen är ju en kombination av och samverkan mellan svagare anställningsskydd, hög ersättning i a-kassan och aktiv arbetsmarknadspolitik. När man behandlar dessa delar enskilt är risken stor att viktiga delar går förlorade.
Det är ytterligare ett exempel på den bristande helhetssyn som gjort att a-kassan både är halvdan och drabbas av ”svincykler”, där förstärkningar leder till ökat nyttjande, ökade kostnader leder till åtstramningar och åtstramningarna leder till politiska krav på förstärkningar.
Den cykeln behöver brytas och ersättas av ett fast grepp både om arbetsmarknadspolitiken och socialförsäkringssystemen.