När januariavtalet fastslog att Arbetsförmedlingen skulle reformeras i grunden hade myndigheten lågt förtroende hos allmänheten.

Antalet förmedlade jobb blev färre och färre för varje år.

Men i takt med att Arbetsförmedlingens kontor har blivit alltmer sällsynta runt om i landet har arbetslösa fått det svårare att få rätt hjälp.

När politikerna har bråttom med att få den nya myndigheten på plats går det ut över redan utsatta människor.

I dag finns januariavtalet inte kvar, och förhållandet mellan partierna som ingick det är minst sagt skakigt.

Trots det fortsätter reformeringen av Arbetsförmedlingen att tuffa på: Över 130 kontor har successivt avvecklats sedan 2019. Den reformerade myndigheten ska vara på plats 2023.

Då ska förmedlingen av arbete ske genom att fristående aktörer hjälper arbetssökande att hitta relevanta jobb, för att sedan få ersättning efter hur väl de lyckas med att få personer i arbete.

Myndigheten ska inte längre fokusera på att förmedla arbeten. Fokus ska i stället ligga på att säkerställa att processerna fungerar.

Reformeringen är utan tvekan nödvändig. Det är inte hållbart med en arbetsförmedling där 66 procent av de företag som rekryterar via myndigheten tycker att den fungerar dåligt eller mycket dåligt.

Inte heller har myndigheten lyckats särskilt väl med att förmedla jobb. Endast 1,5 procent av de som söker arbete får ett nytt jobb via Arbetsförmedlingen. Kombinerat med det låga förtroendet för myndigheten är det tydligt varför Socialdemokraterna och Miljöpartiet valde att gå vidare med reformen även efter att januariavtalet hade fallit.

Samtidigt är det viktigt att Arbetsförmedlingen fortsätter att fungera även under den omställningsperiod som man är inne i. Just nu tyder mycket på att så inte alltid är fallet.

I dag saknar 184 kommuner ett arbetsförmedlingskontor, och de digitala lösningarna har inte varit tillräckliga.

I stället har kommuner, utan varken tillräcklig finansiering eller tillräckliga befogenheter, behövt kliva in och göra Arbetsförmedlingens arbete. På flera håll i landet har det varit svårt att få hjälp med enklare service, något som främst drabbar de som redan står långt ifrån arbetsmarknaden.

Att göra om en så pass stor myndighet från grunden på endast fyra år var ambitiöst. Men det är tydligt att redan ansträngda kommuner och personer långt ifrån arbetsmarknaden har hamnat i kläm.

När arbetet fortsätter krävs det att politiker lyssnar till kommunernas kritik och säkerställer att alla, oavsett var de bor i landet, får den hjälp de behöver.