Bild från ett sametingssammanträde i Arvidsjaur. Samerna är en av Sveriges fem nationella minoriteter. De andra fyra är sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar.
Historieprofessor Lars Trägårdh är av regeringen satt att utreda en svensk kulturkanon. Trägårdh har tillbringat huvuddelen av sitt vuxna liv i USA och är en person som är känd för att vara en fritänkare, vilket naturligtvis kan vara positivt, men som när det kommer till frågan om kulturkanon har visat sig vara problematiskt.
I somras deklarerade han bland annat i Dagens Nyheter att han inte tänker “skriva några listor på verk”. Istället ägnar han sig åt att åka runt och prata med folk. Säkert är det både intressant och lärorikt, men det är just de där listorna, en sammanställning över alltifrån litterära verk till konst, dramatik och musik, som ger människor som inte sedan småbarnsåren vallats på museum, bygdegårdar och bibliotek, något att bottna i och förhålla sig till. Listorna är nyckeln in i värmen.
Nu är Trägårdh i blåsväder igen. I samband med att representanter för Sveriges nationella minoriteter nyligen träffade honom för rundabordssamtal rörande i arbetet med kulturkanon, påpekade han att han tvingats dit på grund av skrivningar i direktivet. Han sade också att det inte är aktuellt med en dialog och att minoriteterna inte får ta plats i utredningens expertgrupper.
Inställningen är uppseendeväckande givet att minoritetsgruppernas kulturella uttryck är en del av det svenska arvet och således borde få genomslag i en kanon. Det är som att Lars Trägårdh inte förstår det uppdrag han har.
”I det ögonblick människor börjar dela upp oss i grupper är vi hopplöst förlorade”, säger han (DN 21/10). Något som stämmer i nio fall av tio. Men inte när det kommer till att definiera en kulturkanon. Där måste man kunna göra avgränsningar och ta fasta på det särskilda kulturarv som tillhör majoritetsbefolkningen och de nationella minoriteterna. Det svenska. Om Lars Trägårdh inte accepterar det bör någon annan få ta över kulturkanonsutredningen.